Mörkermän

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-27

Andreas Malm om Sverigedemokraterna, hatet mot muslimer – och hoppet om en starkare vänster

Jag famlar i grottmörkret på valnatten. Efter att SD-eliten skrålat sina segersånger och Jimmie Åkesson poserat som ansvarstagande statsman slår jag upp Walter Benjamins teser om historien, hastigt nedskrivna på flykt från Vichyregimens Frankrike, tidigt 1940. För var ska man annars söka i detta mörker?

I ett ännu djupare mörker: längst in i grottan hörs de dova, ekande rösterna från Benjamin och hans generation, de som fastnat likt ett gruvarbetarlag i historiens schakt och söker en väg upp, ut. De känner de fuktiga väggarna. Har ni också kommit hit? Är ni nära oss nu? Tänd er revolutionära melankoli, manar Benjamin ur 1900-talets svartaste stund, och spräng oss alla ut ur avgrunden.

Alltså: åter till mellankrigstidens kommunister, de som krossades under Europas förra fascistiska våg, satt inspärrade och dog men till sist fick segerlyckan att vända. Hösten 1940 mötte Benjamin sitt öde, troligen vid en gränspostering i Francos Pyrenéerna: fem år senare hade den europeiska fascismen spetsats av röda fanor. Mörkret hade varit kontinentalt; så är det också nu.

Det som konstituerar den Sverigedemokratiska faran är inte så mycket att ett tjugotal ex-nazister tagit sig in i riksdagen som att Europa med hela sin tyngd faller högerut. Massdeportationer av romer, förbud mot minareter, lagar mot slöjor i land efter land, en extremhöger som obevekligen går framåt i val efter val, vrider om parlament och tillsätter regeringar: denna tendens har nu även fått svenska riksdagsmandat. Rusningen är, vid första anblick, överrumplande.

Men Benjamin påminner oss: varje fascism är ett index på en misslyckad revolution. Den lagen gäller än. Det enda som kan hålla den fascistiska högern borta från Europa är en stark, offensiv, segerrik vänster: så har det varit från 1917 fram till i dag.

Arbetarrörelsen uppnådde åtminstone två glänsande historiska triumfer – fascismens fall och välfärdsstatens uppbyggnad – men när den drevs på reträtt under 1980-talet kom högerflanken fram igen, ur sitt gravfält, lagbundet. Det kan inte ha varit svårt att förutse att fortsatt reträtt skulle motsvaras av en lika kontinuerlig reaktion. Härvidlag fungerar verkligen europeisk politik som en gungbräda: när vänstern pressas ned stiger högern, och med den även den yttersta högern, antingen den har sina egna partier (Italien, Nederländerna, Danmark) eller övertas av traditionellt konservativa (Frankrike). Det är således ingen tillfällighet att Sverigedemokraterna och Moderaterna gjort sina bästa val någonsin medan den samlade arbetarrörelsen genomlevt sitt sämsta sedan 1914.

Nej, muslimer kommer inte att massdeporteras från Sverige den 4 oktober när Sverigedemokraterna intar sina platser i riksdagen. Men Jimmie Åkesson kommer snart att stå där i talarstolen och förklara att muslimerna föder för många barn (det vill säga existerar i för hög utsträckning). Richard Jomshof kommer att dundra mot islamiseringen av Sverige, mot att de muslimska femtekolonnarna flyttar fram sina positioner, mot att det finns 50 miljoner muslimer i Europa som bara kan hanteras genom ökad återvandring. I våra riksdagsdebatter framöver kan vi vänta oss att Björn Söder uppmanar muslimer att söka sig till ett annat land.

Detta är det politiska bråddjup partiet vill slå upp: idén om att vissa människor, till följd av själva sitt ursprung, saknar rätt att leva här. Det är svårt att överskatta faran i att giftet nu kan spridas från den svenska politikens innersta kammare, buret av fyra års förnyade borgerliga attacker på det som återstår av social jämlikhet.

Hat mot muslimer ligger i vår tid. Skälet till att Sverigedemokraterna lyckats är inte att övriga partier misslyckats med att ta upp deras frågor, tystat ned integrationsdebatten eller inte tillräckligt tydligt fört fram en allmän vision om värdet av mångkultur, utan att ytterst få har gått i direkt närkamp med strömmarna och insisterat på det självklara: muslimer har samma rätt att vara här som alla andra. SD:s islamofobi har inte strimlats på tvären och längden, därför att den knappt registrerats. Om partiets kampanjmaterial tagit sikte på judar eller svarta skulle det inte ha haft några kontaktytor alls med resten av det offentliga samtalet, men tanken på muslimer som ett hot i vårt land har redan delats ut till alla hushåll, lagts ut över köksborden, hörts från teven. Vi behöver inte namnge de aktörer som gått före. Kanske ska de en dag inse sitt ansvar.

För oss andra gäller att organisera pessimismen, med en formulering från Fire Alarm, Michael Löwys lysande uttolkning av Benjamins historieteser (Verso 2005). Det arbetet påbörjades redan timmarna efter Åkessons jubeltal. Sorgetåg i Göteborg, 20 000 demonstranter på Sergels torg, manifestationer från Malmö till Umeå gjorde detta val historiskt i ännu ett avseende: aldrig tidigare har ett valresultat framkallat så tvingande stark klaustrofobi att människor spontant vällt ut på gatorna. Här finns råmaterialet till ett motgift.

Men tillit kan inte sättas till de sociala mediernas självorganiserade känsloutbrott, hur värdefulla de än är. När allt kommer omkring finns ingen genväg förbi de svåraste frågorna: hur kan vänstern byggas stark igen? Hur kan arbetarrörelsen gå till ny historisk offensiv? Hur kan vi resa oss ur nederlagen, som en gång 1930- och 40-talets kommunister – utan att katastrofen den här gången hinner före?

Låt oss erkänna det för oss själva: på dessa punkter famlar vi ännu fritt. Men rösterna längst in i grottan kan tända ett visst ljus. Till och med år 1940, i det becksvarta landskapet mellan Vichy och Franco, kunde Walter Benjamin teckna ned ett litet hopp till senare generationer: varje historiskt ögonblick bär med sig en revolutionär möjlighet.

Andreas Malm