Ur askan i elden
Martin Aagård: På ett sätt har von Hausswolff gjort ett bra konstverk, men…
Nyheten om att Carl Michael von Hausswolff målat en akvarell med aska han stulit från dödslägret Majdanek har snabbt spritt sig över världen.
Majdanekmuseet vill polisanmäla, Simon Wiesenthal-centret kräver att askan ska återbördas till minnesmonumentet i Polen och Sverige framstår återigen som en enda stor Stieg Larsson-roman.
Konst om förintelselägren har alltid varit kontroversiell. 2002 byggde konstnärerna Zbigniew Libera och Tom Sachs ett Auschwitz av Lego och ett av Prada-kartonger på Judiska museet i New York. Det blev skandal. Leksakstillverkaren hotade med stämning och verket stoppades på Venedigbiennalen.
Men de flesta konstnärer som närmat sig ämnet har aldrig gått så långt i sin gestaltning.
1996 ville Ronald Jones rekonstruera en trädgård som fanns i Auschwitz-Birkenau, men fick till slut nej när den skulle uppföras i Simrishamn. Lenke Rothmans avgjutning av spåren som ledde till gaskamrarna finns däremot att beskåda på Historiska museet. Christian Boltanski har efterliknat högarna av kläder och hår i Auschwitz, Darren Almond har kopierat busskurerna och vägskyltarna utanför lägret och Cornelia Parker har tagit bilder med en kamera som tillhört en lägervakt.
De har alla använt sig av samma strategi som dramatikern Peter Weiss när han 1965 skulle sätta upp sin pjäs Rannsakningen och lät vittnesmålen från Frankfurträttegångarna bli pjäsens manus.
Gemensamt för alla dessa konstnärer är att de inte klarat av att gestalta grymheten i utrotningslägren. De har alla kapitulerat inför verkligheten och valt att istället visa upp bevisföremålen. Ting som för evig tid är laddade med ondskan och minnet av vad som utspelat sig.
Von Hausswolffs tavla är lika uppgiven, på gränsen till meningslös. Det enda som ger den ett innehåll är materialets fruktansvärda ursprung.
Tyske superstjärnan Anselm Kiefer har använt både aska och människotänder i sin kabbalistiska minneskonst. Var de kommit ifrån har alltid varit oklart, men symboliken går inte att missförstå. Men trots Kiefers antydningar så är von Hausswolff troligen den förste som gått så långt att han använt mänskliga kvarlevor från dödslägren som konstnärsmaterial.
Hur han har kommit fram till det beslutet vill jag egentligen inte tänka på. Tillsammans med Leif Elggren har han nämligen ett tjugoårigt projekt bakom sig som hela tiden lekt med nazistisk estetik och döden. Som medborgare i det påhittade landet Elgaland-Vargaland har de picknickat på fascisten Ezra Pounds grav, gjort happenings i en nazibunker i Kaliningrad, inspirerats av SS-uniformer och spelat in ljud från de döda. Och jag vill inte tro att deras pojkaktiga fascination för andra världskrigets grymheter har lett honom till denna slutpunkt, för på ett sätt är hans akvarell ett mycket bra konstverk.
Von Hausswollf har petat djupt i ett sår som inte borde tillåtas läka. Ett sår som blir att svårare att hålla öppet. Svenska skolbarns kunskaper om lägren minskar för varje år och minnet av Förintelsen förvaltas numera flitigast av History Channel.
Men – och det går inte att cykla runt – hur gärna man som konstnär vill hålla såret öppet kan man inte blunda för att man trycker sitt konstnärliga långfinger djupt i levande människors bröst. Som Salomon Schulman skrev i Sydsvenskan: ”Vem vet – en del av askan kanske härrör från någon av mina släktingar? Rent av min köttslige bror?”
Ibland måste man som konstnär till slut ta ett steg tillbaka från den plågsamma verkligheten, trots den stora frestelsen att visa upp sina överväldigande bevisföremål för den okunniga allmänheten.
