Knäppt att spara
Därför behöver du inte sortera din digitala fotoflod
Från min barndom finns ett, kanske två fotoalbum (det finns ett helt där min storasyster poserar som nyfödd, en rörande vittnesbörd om hur omskakande det är när en sån där liten anländer). Från min sons första år finns det tusentals bilder.
Det är ett sedan länge iakttaget faktum: vi drunknar i bilder som vi inte har förstått vare sig hur de ska förvaras eller hur de ska kunna ses. Skillnaden mellan att montera in en filmrulle och sedan lämna in den för framkallning (så vardagligt, så långt borta) och att lagra, dela, redigera helt immateriellt är enorm. Nu när den digitala fotorevolutionen kan vara på väg att fullbordas – de flesta av oss minns inte längre något annat sätt än det nuvarande, Kodak har gått i putten, fotografier är absolut inte pappersbilder i första hand – är det uppenbart att amatörbildens själva funktion har rubbats. Och det gäller både själva plåtandet och hur vi konsumerar egna och andra bilder.
Åtminstone fram till mitten av 1900-talet var umgängesformen att titta i fotoalbum ganska vanlig. Foton kunde ta samma plats i trevande kommunikation som mat, dryck, musik. Peka och berätta, beundra bilder eller bara kommentera motiv. Eftersom fotograferandet åtminstone då (troligen fortfarande) följde en rytm av resor och högtider – dop, bröllop, skolavslutningar – blev lunken i ett album därefter: gruppbilder, hemma eller i nya miljöer. Människor som sakta växte och blev äldre, visst, men framför allt människor som betraktades som viktiga för att de var en del av släkten eller vänkretsen.
Om fotoalbumet var ett sätt att hålla ordning och minnas är dagens fritt flytande digitala album möjligen mer instrumentella. Mer en funktion i nuet än det där frusna ögonblicket som ska tjäna som minne i åratal framöver. Ett Kodak moment var för evigheten, ett Facebook/Instagram moment är inte till för att sparas.
En sak som det mer instrumentella fotograferandet har laddat om, nyskapat eller kanske omförhandlat, är klichén. Det finns ingen gräns längre för solnedgångar, stormbilder, bara fötter på bryggor, utsikter över nyss bestigna bergsmassiv eller pittoreskt husgytter. Fotografier som säger ”här är jag”. Och som säger det på enklast möjliga sätt: den iskalla ölen framför mig är just så verklig, just nu. Som summerande semesterbild blir den banal.
När fotograferandet blivit ett uttryck för ens plats i världen i nuet mer än ett dokument över vem jag kommer att ha varit, blir också frågan om eventuell lagring, motsvarighet till fotoalbum obsolet, ointressant. Det finns ingen egentlig mening med lagringen, för det finns ingen egentlig mening med att se bilder igen och igen.
Men vänta nu! Inget kan väl hindra att bilder kan återupplevas, även om de var tänkta för ett nu? Nej, visst, egentligen inte. Visst kan bilder få nya liv. Om de betraktas. Men frågan är om den digitala bildens tid verkligen är betraktandets. Och i så fall på vilket sätt.
Jag har lika svårt att föreställa mig en klassisk diabildsvisning – eller dess motsvarighet bildspel i tv, skärm, bildram – med en samling människor som tillsammans ser, berättar, kommenterar, som i en gemensam sittning med ett fotoalbum. Liksom filmen har flyttat in från biografen och hem, vidare till en laptop och ett par hörlurar, har fotot flyttat in från att vara en gemensam upplevelse för flera i ett rum till att bli något som upplevs i ensamhet vid en skärm.
Så även om biografer finns kvar, och även om vi ju går på fotoutställningar – framför allt det, mitt i denna enorma förvandling är en plats som Fotografiska extremt välbesökt – så har det utan tvekan skett en intimisering av själva konsumtionen av bild. En intimisering som liknar den litteraturen genomgick redan när texter började nedtecknas: från offentliga recitationer till enskilt läsande.
Denna intimisering betyder också att det är bara ytligt betraktat som vi lever så narcissistiskt. Alla dessa drinkar, fester, vänner och söta barn som sägs vara våra offentliga jag är ju inte det, egentligen. Bilderna är visserligen offentliggjorda, för de cirkulerar i kvantitativt mätbara enheter, men i och med att de inte landar, blir sedda, i ett kollektivt uppbyggt rum så finner de ändå främst plats i en sorts bildens egna ensamma universum.
Att fotografera är både att bunkra livet och att sätta minnet framför upplevelsen. Troligen har nu upplevelse och fotografi kommit närmare varandra än minne och fotografi. Eller ”kommit närmare” förresten. Fotografiet är många gånger upplevelsen. Och det är däri narcissismen ligger, inte i det så kallade skrytet.
Jag sätter mig med mina tusentals disparata fotografier, försöker sortera och skapa ordning. Vissa bilder är av karaktären fotoalbum, andra var någon gång bara avsedda för direkt bruk. Uppgiften är omöjlig. Och kanske finns det heller ingen som helst mening. Att förvara egna fotografier liknar mer och mer att lagra som en signal till utomjordingar om en miljon år. Inte att lagra i väntan på en samlande visningsmöjlighet. För någon sådan varken ges eller behövs.
