Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Birgitta, Britta

Film att lägga på minnet

Det förflutna åkallas på Göteborgs filmfestival

Film handlar om minne.

Den återger något som redan skett. Och kan fortsätta att återge hur många gånger som helst, varje gång uppfattat lite annorlunda beroende på vem som ser, när och var.

Filmen tillsammans med musiken måste vara vår mest sentimentala konstart.

Bilder från filmer får nytt liv i andra filmer och är det något Göteborgs filmfestival är bra på så är det att åkalla det förflutna. Nu, när vi skriver den 38:e festivalen, visas flera filmer som påtagligt behandlar minnet. Det som försvinner och det som grävs fram.

I den mycket säregna When I will be dictator, av belgiska Yaël André, väver en ­kvinnas röst samman olika amatörfilmklipp med en berättelse om någon som kallas ”George”, med universum, med tidens ­baklängesgång. Bland annat.

Anonyma filmer används på nya sätt. ­Inte för att illustrera något, för det gör de inte riktigt, utan för att få finnas i världen igen. När både resorna och högtiderna är glömda och de gulliga bebisarna vuxit upp, väcks filmens egen arkeologi, dess minne i form av kreativa narrativ.

Minnen ger sammanhang som ger m­öjligheter och framtid.

Två filmer på festivalen handlar om kvinnor som sakta förlorar minnet och orienteringsförmågan. I invigningsfilmen, danska Key house mirror, gestaltar Ghita Nørby den redan ålderdomshemsboende Lily som tar hand om sin svårt sjuke make men själv är lite för pigg för att inte förgås av leda.

I Still Alice är det den framgångsrika språkprofessorn som 50 år gammal drabbas av tidig alzheimer. Alice tappar orden, minnena, sig själv.

I båda filmerna är omgivningen visser­ligen förstående, men också kärv. Det är karriärer som ska skötas, fasad som ska hållas fin. Världar av kalkylerad lycka, delvis av krossade drömmar. I Still Alice framstår den välmående övre medelklasstillvaron som ett fängelse av representation, traditioner, fasta köns- och familjeroller. Ett sammanhang där det tappade minnet kan förstås symboliskt, som ett sätt att komma undan.

Kvinnors desorientering, mödrars kontrollförlust - det är inte svårt att läsa filmerna som skildringar av otryggheten och vår oförmåga att se oss själva som overksamma, utan uppgift. I båda filmerna framställs den största skräcken på ungefär samma sätt: den halvsovande, dementa kvinnan som sitter, och har suttit, i evigheter på ett äldreboende. Utan kontakt, utan framtid. Civilisationens själva slutpunkt och en mental plats ingen tycks kunna förstå eller acceptera.

Alice, lika välspelad som förväntat av ­Julianne Moore, har ägnat sitt liv åt att ­begripa kommunikationens grunder. Ironin kan tyckas övertydlig när det är just hon som tappar den förmågan.

Ghita Nørbys Lily vandrar in i demensen samtidigt som hon just ska påbörja livets själva omstart. Förlusten lyser tydligt.

Demens och alzheimer blir symboler för en annan existens, vid sidan av ett prestationsinriktat samhälle, och för film- konstens motsats. Där inga berättelser längre finns.

Fotnot: Kay house mirror visas söndag kl 20, When I will be dictator visas onsdag kl 15.30 samt fredag kl 10. Still Alice visas onsdag kl 17.30 samt söndag kl 20.