Fejjan fyller 10 – redan på dekis
Troll, kristna förkunnare och andra vandaler i majoritet – och Svenssonlivet har blivit dekadent
”Petter Lindgren is trött.”
Så löd min första uppdatering på Facebook, från den 8 oktober 2008.
Facebook fanns då bara på engelska, och ännu en tid fick användaren finna sig i att företaget inflikade ett ”is” (är) i varje meddelande.
”Petter Lindgren is låter barnen äta framför teven”, ”Petter Lindgren is det ordnade sig med bilen”.
Det kan tyckas märkligt att Facebook så ogenerat inbjöd till att tala om sig själv i tredje person. Ändå är det på sätt och vis logiskt.
På Facebook är var och en sin egen diktator, och föräras dessutom en skyddsvakt bestående av halvbekantskaper, kollegor och gamla klasskamrater. Alla gillar det du gör, ingen glömmer din födelsedag.
Nero skulle ha hade älskat Facebook, som för övrigt finns att tillgå på latin för den som så önskar.
Själv var jag såld redan efter den första uppdateringen. Att jag nu också gavs möjlighet att vandra som Den osynlige mannen genom främlingars fotoalbum gjorde inte saken sämre.
Facebook var inte bara frilansarens fikarum utan också, insåg jag, stalkerns kniv och gaffel.
I dag fyller Facebook 10 år. En harmonisk och behärskande ålder, enligt Anna Wahlgren. För en människa vill säga. På internet är 10 år närmast att jämföra med ett millennium. Imperier hinner födas och dö.
Facebook verkar dock leva med sig självt i utsökt harmoni. Antalet användare ökar och företagets senaste kvartalsrapport visar ett lysande resultat, enligt fredagens SvD Näringsliv.
Jag önskar att något lika positivt kunde sägas om mitt eget Facebook-flöde, som på senare tid har uppvisat illavarslande tecken på avfolkning och stagnation. Vid dess sida har Instagram seglat upp som ett retligt Bysans, men till den festen är jag inte bjuden eftersom jag inte har någon smartphone och inte är så sugen på att skaffa någon heller.
Alltmera sällan ser jag till mina yngre eller jämnåriga vänner på Facebook, och fältet lämnas fritt åt diverse troll, kristna förkunnare, självspelande opinionsbildare och andra vandaler.
Om kvällarna förvandlar en massa släktingar, fler än jag visste att jag hade, flödet till något som skulle kunna beskrivas som en digital hembygdsgård. Någon lägger upp en bild på en varmvattenberedare, och genast är en skur av halvkusiner där och gillar, för det går ju som bekant inte att ogilla något på Facebook.
Till och med mina egna föräldrar har skymtat förbi på sistone, och om inte det är ett dekadensfenomen vet jag inte vad dekadensfenomen är.
Själv tiger jag still i min bunker, idisslande kejsar Neros berömda sista ord: ”Qualis artifex pereo”.
”Vilken stor konstnär dör inte med mig”.