Makt och motstånd i de svikna löftenas tid
Ann Charlott Altstadt om Game of Thrones och den för evigt inställda befrielsen från makthunger och girighet
Tage Erlanders bevingade formulering "de stigande förväntningarnas missnöje" gällde en gång väljarna och välfärdsstaten, men kunde även beskriva den forna vänsterns besvikelse inför utopins, den politiska slutstationens, krasch. I vår skenbart postpolitiska tid tycks citatet endast pricka in den sura relationen mellan konsumenter och populärkulturen.
I Dagens Nyheter skrev exempelvis Lotta Olsson om den igenkännbara frustrationen som deckarläsare inför upplösningens tillkortakommanden: efter att ha byggt upp inledningens raffel orkar liksom inte författarna driva berättelsen till slutets tillfredställande fullbordan.
Olssons kritik var varsam i jämförelse med det raseri som i maj drabbade skaparna av världens mest populära teveserie: Game of Thrones. Fansens ilska efter slutet översvämmade sociala medier - eight fucking years for nothing - och jag tillhörde den miljon tittare som skrev under uppropet till HBO att göra om sista säsongen.
Reaktionerna tycks vara tecken på ett fenomen som på allvar slog mig under BBC:s serie om den nutida Sherlock Holmes: de halvtaskiga slappa slutens tyranni.
En kulturens trailerfiering. Ett hårdnande mediekrig om upplagor, avgifter och annonser har skruvat upp hastigheten och svällt scenerierna medan sluten skalas ner. Alla lovande ledtrådar, kryptiska vinkar och fantastiska fyrverkerier leder bara till den dumpade dramaturgins snopna antiklimax. När bolagen cashat hem får vi vänja oss vid att på slutet offras som kommersiell kanonmat.
I den faktiska världen tar vi dock redan de svikna löftena för givna. Vi räknar inte med att braskande rubriker, reklamens slogans eller makthavares retorik ska kunna växlas mot verklighet. Vi samtycker till att leva i de krympande förväntningarnas tid. Därför är berättelser som Game of Thrones så lockande då de spränger områden just där vårt eget utrymme gränsats. De bär en större föreställning, om makten och slutet.
Game of Thrones har förstås kommenterats med hänvisning till Machiavellis lärdomar från striderna i renässansens Italien. Men hans råd rörde inte enbart det råa brutala våldet som medel för att vinna makten, utan också ett andra led som försvunnit från vår värld och endast återfinns i genrer som fantasy eller science fiction: slutet på en ordning, samhällsomvandling och vad som kan komma efteråt.
1986 utredde den nyligen bortgångne författaren Anders Ehnmark, i Maktens hemligheter, skillnaden mellan befrielse och frihet utifrån en tolkning av Machiavellis Fursten och Discorsi. Boken träffade rakt i hjärtat på samhällsdebatten. Den hyllades av bland andra Carl Bildt då den kunde bekräfta den tidens borgerliga, men även socialdemokratiska, revolutionära idéer om den förtryckande välfärdsstaten, dess furstar och den ofrie undersåten.
Befrielse och frihet tömdes på politiskt innehåll och reducerades till självförverkligande och individuella livsstilsval.
När det nyliberala systemskiftet svept över Sverige och världen, och vi slagit in på den så kallade enda vägen, tog också historien slut. Befrielse och frihet tömdes på politiskt innehåll och reducerades till självförverkligande och individuella livsstilsval. Endast i populärkulturens fantasilandskap fortgår den storslagna politiska kampen, vilket kan förklara dess enorma popularitet bland både små och stora. Och Game of Thrones, liksom så många andra liknande populärkulturella berättelser, blir därmed också en politisk projektionsyta.
På Timbrosajten Smedjan menade exempelvis en skribent inte bara, totalt felaktigt, att Game of Thrones-världen inte nått en historisk nivå av handelsutbyte mellan kontinenterna. Han antog även att ett sådant outvecklat medeltidsliknande samhälle var ett ideal för Karl Marx och seriens vänstertittare. Trots att Marx såg kapitalismen som en progressiv kraft som slet sönder feodala band och att den ekonomiska utveckling som följde var en förutsättning för socialismen. Missförståndet kan förklaras av att kapitalismens triumf utplånat till och med kunskapen om konkurrerande idéer.
Teveserien förledde även mer vänstersinnade fans att falla i en klassisk politisk fälla fastän i fiktiv form. Elisabeth Warren, demokratisk senator och presidentkandidat, hörde till dem som offentligt hyllade Daenerys Targaryen som framtida skapare av ett bättre samhälle.
I en artikel i The Cut gav hon entusiastiskt sitt stöd till the breaker of chains, som drottning på järntronen. Warren upprepade därmed ett historiskt misstag: att förbehållslöst ge sin lojalitet till befriaren utan att betänka den Machiavelliska lärdomen à la Ehnmark. Despotin riskerar att bara byta ansikte. Och som under 1900-talets revolutioner permanentades befrielsens våld i ett evigt undantagstillstånd. Daenerys, slavarnas befriare, mötte i sista avsnittet döden som blodtörstig tyrann.
Ehnmark riktade sig till 1900-talets socialistiska utopister med tesen att befrielse och frihet är två olika mål, som kräver två olika strategier. Men de som på 80- och 90-talet upphöjde hans bok blundande inför vissa sidor som i dag ter sig närmast subversiva. Ehnmarks Machiavelli talar även till dagens furstar när han exempelvis skriver om sociala orättvisor som ett hot mot friheten.
Människors själviskhet bör få minsta möjliga uppmuntran, annars vänder hon sig bort från det allmänna, från det gemensamma.
Om makthavaren, mitt ordval, vill omintetgöra republikens frihet, som är Machiavellis ideal, så bör han på nytt släppa loss begäret efter ägande och rikedomar. Då slits lagen och staten sönder, alltså ökar ojämlikheten och historiens förlopp rullar bakåt. Människors själviskhet bör få minsta möjliga uppmuntran, annars vänder hon sig bort från det allmänna, från det gemensamma. Bort från torget, agora, Ehnmarks ofta använda symbol för demokratins ideal. Historien och klasskonflikterna är utan slut, men ingen sida bör vinna, enligt Machiavelli. Balans måste råda, ojämlikheten får inte öka och intressen ska uppväga varandra för att frihet och framsteg ska uppnås.
Enligt Machiavelli är det glömskan som ger härskarna legitimitet. Och vem kommer i dag ihåg den politiska debatten och världen innan systemskiftet? Ehnmarks bok användes av borgerlighetens och socialdemokratins opinionsbildare och intellektuella för att misskreditera själva politiken som idé. Och vi befriades från välfärdsstaten och den sociala ingenjörskonsten. Marknaden blev frihetens mått, medel och mål. En revolution med utopiska föreställningar om hur marknaderna, det vill säga vårt fria val, skulle ersätta politiken, segrade så grundligt att det inte finns några alternativ. Och därför samtycker vi trots dess misslyckande.
För oss har befrielse och frihet som politiska begrepp blivit obegripliga annat än som populärkulturella fenomen i serier som Game of Thrones. Det kan framstå som att makten, enligt Machiavellis rekommendation, har finfördelats, till och med nedmonterats, vilket omöjliggör förändring bort från marknadens frihetsläge. Till och med politiker framstår som maktlösa allt medan makten i själva verket har flyttat allt högre upp utom synhåll.
Vi tycks därmed för evigt leva befriade och fria i sista säsongens sista avsnitt och manuset medger ingen fortsättning. Men Ehnmarks Machiavelli framhäver det farliga i tron att makt kan utplånas och drömmen om det uteblivna maktmotståndet. Varningen för att utopin om politikens slut alltid har gynnat tyranner gäller också nutidens läsare.