Gurnah är en vägvisare för miljoner av landlösa
Hans författarskap visar att flyktingen inte ska skämmas över sin eländiga situation
En författare bär ett ansvar att bevittna sin tid som resultatet av det förflutna och öppna låsta dörrar mot verkligheten.
Detta gör Abdulrazak Gurnah på bästa sätt. Vackert, sant och oerhört smärtsamt berättar han sin och andras historia.
Att födas i sitt lands vagga, tvingas lämna allt och välja att bevittna på ett påtvingat språk är en väg han har gemensamt med många författare.
Han är 21 år när han börjar skriva romaner. Först på swahili, sitt modersmål, för att därefter ta pennan ur imperialismens hand och trolla. Pennan som varit van att dölja blir en magisk kniv, men den är också klok, mild och fördomsfri. Han förvandlas till en skicklig kirurg, öppnar såren och bjuder in världen att titta på.
Han lånar ett nytt språk för att bli läst. För att bli förstådd. Att läsa hans berättelser hjälper oss se sårens djupa dalar och biverkningar i själen, sår som tar generationer att lindra.
Just nu lider världen av en ny form av kolonialism som med ny mask och nya verktyg attackerar nationer och lämnar ruiner, förtvivlan och vilsenhet bakom sig. Hans romaner upplyser oss och låter oss fundera på det som länge pågått på bekostnad av oskyldiga och kommer att fortsätta om det inte berättas, kritiseras, fördöms och förhoppningsvis stoppas.
Han är en klartänkt vägvisare för miljoner av landlösa som dagligen tvingas lämna sina språk, sin kultur, sina hem och letar efter tillfällig trygghet.
Han skapar nya kroppar för de som blivit skuggor av sig själva efter att ha lämnat allt bakom sig
Gurnah berättar så innerligt och beskriver så exakt hur det känns att lämna allt och i slutet av livet gå tillbaka till det språk som sjöngs vid vaggan och hördes från gatan.
Det skapar sorg när någon frågar var man kommer ifrån. En omfattande smärta som miljoner erfar dagligen i världen.
Gurnahs fullflätade berättelser har kött, blod och röster. Man hör dem och ser dem på gatorna. De rör sig bland oss men vi känner inte till deras lidande. Han skapar nya kroppar för de som blivit skuggor av sig själva efter att ha lämnat allt bakom sig. Trots att han så mästerligt beskriver kolonialismens mörka sidor är han rättvis och tillåter sig vara kritisk mot sin egen kultur och tro när han kritiserar kvinnornas och barnens utsatthet.
Han lär oss också att inte skämmas. Det är oerhört viktigt för en flykting att inte känna skam över sin eländiga situation. Det hjälper unga att hitta självförtroende, bygga sin stolthet med hjälp av fakta och se de politiker, diktaturer och giriga vapensäljare som orsakar krig och skapar ohållbara lägen.
Den geografiska omplacering som pågår i världen är unik och hjärtskärande.
Gurnahs karaktärer lär oss titta djupare på orsakerna, hoppas, bemästra våra dagar och förverkliga våra drömmar. I hans berättelser förvandlas olikheterna mellan oss till en positiv drivkraft att göra livet ljusare och hjälper oss se kärleken med en ny aura.
Han går djupt in människornas inre och hittar orsaken till de ömma punkterna och gör lidandet förståeligt med ett lågmält och intelligent språk som öppnar ärren och vill att vi alla ser på. Ett författarskap som är viktigt inte bara just nu men även i framtiden.
Jila Mossaed sitter på stol nummer 15 i Svenska Akademien. 2015 mottog hon Aftonbladets litteraturpris för ”Jag föder rådjuret”.