Nobel syn på liv och litteratur

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-18

I sin essäsamling En författares krets filosoferar V? S Naipaul om vad en författares ursprung innebär för hans författarskap. Själv hade han det som karibier illa förspänt, suckar han: ”små platser med enkla strukturer frambringade små människor med enkla öden.” Bättre hade det till exempel Ibsen som visserligen också härstammade från den kulturella provinsen, men i Norge fanns i alla fall ”bankmän, redaktörer, forskare, människor som siktade högt.”

Naipauls människosyn är utpräglat elitistisk, och hans sätt att se på människors värde är tätt kopplat till hans litteratursyn. Det är den stora centraleuropeiska litteraturen som är alltings måttstock, och det är inte alla människor som kan leva upp till de krav som denna fina litteratur ställer. Men en ambitiös författare kan ändå finna sina vägar att nå dit, och han formulerar sig uppskattande om de sydafrikanska författare ”som var trötta på rastemat med dess oundvikligheter, dess press att göra det rätta” och i stället strävar ”efter att skapa ett rasfritt ingenmansland för att ge plats åt sina privata fantasier.”

Ett verks innehåll reduceras hos Naipaul till ”teman”, frikopplade från sin reella innebörd. ”Upprorstemat är ett av de stora ämnena i den västeuropeiska litteraturen”, skriver han, enbart intresserad av att inrangera upproret bland andra litterära teman, inte av den sociala och politiska verklighet som skildras.

För Naipaul är livet underordnat Litteraturen. När han som ung på femtiotalet kom till London satte han sig i en källare vid Paddington försedd med penna och papper för att bli författare. Utan att skämmas lät han en kusin, som arbetade på en tobaksfabrik och samtidigt studerade juridik, betala räkningarna – man får hoppas att kusinen så småningom fick en liten procent av Nobelpriset.

Naipaul är som bekant skrivbegåvad och fick redan som ung invandrare chans att medarbeta i New Statesman. Där kunde han till och med skämta, berättar han och citerar med uppenbar förtjusning sig själv, ”En banan om dagen håller jamaicanen borta”, men tillägger klädsamt att det skämtet nog inte skulle kunna passera i dag.

Det är ett begränsat nöje att följa den arrogant högdragne Naipauls vandringar i sin upphöjda författarkrets, men han gör i alla fall en del intressanta iakttagelser, när han jämför Flauberts båda romaner Madame Bovary och Salammbo.

Lennart Bromander