Drömmannen en tragisk hjälte
Anna Schultze speglar samtiden med dess ”skitdrömmar” i sin nya roman
För en kvinna med yrkesambitioner torde Ted vara en drömmake. Han är lika bra på att laga mat som att städa och känner bara odelad entusiasm inför babyrytmik, långa nattningar och föräldramöten.
Han gillar dessutom att skämma bort sin betydligt bohemigare och känslomässigt skörare fru, reklamaren Cecilia, med frukost på sängen, ett bättre vin på en vardag eller kanske nybakade smördegspiroger med äpple, calvados och valnötter efter laxen med hemrörd majonnäs.
Problemen som Ted och Cecilia brottas med i Anna Schulzes finurligt uttänkta äktenskapsroman Vårt gemensamma liv är inte de stereotypiska könsrollerna.
I alla fall inte på det gamla vanliga sättet.
Schulze har vänt på dem, och låtit denne Ted, en hygglig, ansvarstagande och jämställd family man men också framgångsrik krögare och driftig entreprenör stiga fram som en modern tragisk hjälte.
Schulzes förra roman, den briljanta Att ringa Clara (2011) handlade om kvinnlig vänskap, komplicerad på ett annat sätt än Teds och Cecilias traditionellt romantiskt-sexuella kärleksrelation.
Vårt gemensamma liv är skriven ur Teds perspektiv. Ted grubblar inte så mycket utan är snarare en handlingsmänniska. Ständigt praktiskt verksam ända sen han som barn började hjälpa till på den bittra faderns solkiga förortsrestaurang.
Ted gör frukost, Ted handlar kvalitetsråvaror och planerar perfekta middagar, Ted byter blöjor, gör välling, beställer en resa, plockar bort leksaker. Han är lika effektiv hemma som på jobbet, han öppnar fler krogar ute i Europa. Hans förenklade bistrokoncept är precis vad folk vill ha.
Det smyger sig in en känsla av rastlös monotoni i den i och för sig medkännande skildringen av hans ansträngningar. Utanför Teds fokus blir Cecilia allt missnöjdare med sig själv, hennes karriär går i stå, hon tycks inte duga för reklambranchen och frågan är om den duger för henne. Hon blir nedstämd och för trött för både söndagsutflykter och sex. I en fint fångad scen när de ändå försöker tvingar hon honom att vräka sig över henne och ta henne aktivt och kraftfullt sådär som en man ”ska”, trots att hon vet att han njuter mest av att vara under och passiv, och ta emot.
Det är som om Ted i sin könsrollssprängande duktighet förmenar henne den livsmening som hittills varit kvinnors självklara privilegium, att behövas och vara oumbärlig som mamma, som hemskapare. Han vill henne bara väl och märker inte att han tar något ifrån henne när han är så huslig och händig och gör allting bättre.
Anna Schultze speglar naturligtvis samtiden och och dess ”skitdrömmar” men Vårt gemensamma liv är ingen övertydlig tendensroman utan gestaltar känsligt och skarpsynt tendenser i tiden. Jag blir både tagen och sorgsen av det här unga parets särskilda olycklighet. De ”har allt” och borde vara i paradiset, men icke.
