Falskt vittne
Ulrika Stahre om skotten i Göteborg
– och hur film kan lura en domstol
När filmaren och tillika professorn Göran du Rées tar tag i och analyserar film finns det skäl att lyssna. Och ännu större skäl när föremålet är åklagarens så kallade bevisfilm från rättegångarna som följde efter Göteborgshändelserna.
Man kan tänka att det är överspelat. 59 aktivister dömdes, och har vid det här laget avtjänat sina straff. Men sedan sommaren och hösten 2001 har aktivism kommit att likställas med terrorism och åtminstone i Sverige hade händelserna i Göteborg ett visst inflytande på den förändringen.
Jag minns det hyfsat tydligt fortfarande. Mattan av helikoptersmatter som låg över Göteborg i flera dagar, den plötsligt aggressiva tonen, rykten som flög kors och tvärs, obehaget att möta kravallklädd polis överallt i stan, containrarna på Avenyn. Och som en mycket skrämmande final: att polisen sköt skarpt på demonstranter för första gången någonsin (i Ådalen var det trots allt fråga om militär).
Eller final, förresten. Finalen var, om den alls funnits, snarare rättegångarna. Där fälldes enbart aktivister, ingen polis. Trots vittnesmål och ett hundratal anmälningar om övervåld. Om denna svarta plump i svensk rättshistoria har mycket skrivits, bland annat av Erik Wijk ( Orätt: Rättsrötan efter Göteborgshändelserna, 2003).
Kvalitén i Göran du Rées granskning är inte att han påpekar de många manipulationerna, det har som sagt gjorts förr. Det är i stället att han tar ett större grepp och problematiserar vår bildkultur som mer och mer blivit en fråga om rörlig bild och ljud. Alla kan klippa ihop något hemma i sin dator. Youtube svämmar över av hemmafilmer, satir, pastisch.
”Alla som sysslar med bild vet att sanningen är en fråga om urval” säger du Rées och visst är det så. På samma sätt som bildningsnivån vad gäller bildseende höjdes avsevärt när den massproducerade bilden gjorde entré för nästan två sekel sedan, och ännu mer när fotokonsten föddes senare under 1800-talet, måste filmseendet övas upp. Vi, och det gäller också vid rättsskipning, måste förstå att film kan manipulera betraktaren och hur.
All förändring av ett originalmaterial innebär tolkning och uttryck för denna tolkning (så även denna artikel om en film som handlar om en film som handlar om en händelse). Verkligheten är komplex, men som du Rées säger när han börjar beskriva sitt studieobjekt, den tre minuter långa bevisfilmen: ”här blir den abstrakt, förenklad, med filmiska klichéer och en tydlig dramatisering, som liknar en actionfilm”. Bland annat går det inte att avgöra hur nära det är mellan polis och reclaimare eller hur många som egentligen kastar sten.
Göran du Rées syfte med sin filmade undersökning är att plädera för nya förhållningssätt gentemot filmiskt bevismaterial. Han listar sex punkter som blir en metod att spalta upp analysen och samtidigt förslag till ett sorts regelverk man borde hålla sig till.
1. Original och utrustning måste vara verifierat – man måste veta varifrån bilder kommer (här till exempel kopior från SVT, inga källhänvisningar).
2. Fotografens/avsändarens avsikt måste redovisas.
3. Rum och plats måste tydligt redovisas.
4.Tiden måste objektiviseras (i motsats till den filmiska tiden och den psykologiska tiden).
5. Svartrutor vid varje klipp.
6. Filmexperter måste inkallas (om filmer ska användas som bevismaterial, precis som obducenter och psykiater tillkallas).
Han plockar isär åklagarens bevisfilm enligt sitt schema, och diskuterar samtidigt den rörliga bildens roll på ett mer allmänt vis. Ibland blir den pedagogiska niten något överarbetad men Skotten på Vasaplatsen är utan tvekan mycket spännande. Bland annat lyckas du Rées, genom att jämföra med en oklippt lång tagning, visa hur den filmiska tiden och den objektiva inte stämmer samt att två skott är bortklippta – ett ytterligare bevis på att ljud och bild inte stämmer överens. Ännu värre blir det när han visar att det ligger en ljudmatta med en talkör genom flera klipp, trots att talkören knappast kan ha varit hörbar där poliserna stod. Det aggressiva i ”Ein, zwei, drei, Nazipolizei” var alltså inte relevant vid tidpunkten, men blir viktigt som ett argument i filmen.
”Är det ett bevis. Eller är det en film?” frågar sig du Rées retoriskt.
