Hennes insatser som sångerska finns mest bevarade i minnet
Lennart Bromander tar farväl av en självironisk operadiva och eldsjäl som skapade sig ett bestående äreminne
Operasångerskan Kjerstin Dellert var framför allt känd som… Kjerstin Dellert.
Fast det var ändå som operasångerska hon började, och förvisso också länge fortsatte som. Debuten skedde i Offenbachs Sköna Helena på Stora Teatern i Göteborg 1951, men hon sökte sig snart till Kungliga Operan i Stockholm, där hon blev kvar till pensioneringen 1979. Där gestaltade hon ett brett spektrum av roller. Hon sjöng faktiskt ett högdramatiskt parti som Tosca, men det var knappast i den typen av roller hon passade bäst.
Kjerstin Dellert var mer av en ”karaktärssopran”, som just med hjälp av sin starka personlighet snabbt kunde skapa scennärvaro åt sin rollgestalt.
En särskilt minnesvärd insats av det slaget gjorde hon vid det legendariska uruppförandet av Karl Birger Blomdahls Aniara 1959, då hon hade stor show som Daisy Doody, rymdskeppsprimadonnan, vars roll jag antar Blomdahl skapade med tanke på henne.
Att i andra sammanhang framträda som primadonna fortsatte Kjerstin Dellert att göra och
det med största glädje, plus en del självironi. Hon satte färg på åtskilliga publika anrättningar inte minst i tv, och hon medverkade långt upp i åren. Att dra sig tillbaka låg inte för henne.
Kjerstin Dellert var visserligen operasångerska i grunden, men sin viktigaste insats kom hon att göra efter pensioneringen, som operachef för Confidencen, Ulrikedals slottsteater, som hon återväckte till nytt liv 1981. Den scenen blev hennes verkliga skötebarn, som hon omsorgsfullt, hängivet och envist satte i stånd och höll vid liv.
Confidencen räknas som Sveriges äldsta rokokoteater, men teatermaskineriet revs bort på 1800-talet. Hundra år senare kom Kjerstin Dellert att besöka det som då närmast var en ruin av en teater, och hon satte med energi och övertalningsförmåga igång att bearbeta sponsorer och myndigheter.
Sakta men säkert kom Confidencen i gång med opera och konsertverksamhet varje sommar.
Och den leddes in i minsta detalj av sin chef – jag minns en gång i en paus, när Kjerstin Dellert dök upp bakom ryggen på mig och frågade om jag tyckte priset på det vin som serverades var rimligt.
Givetvis var det ändå den konstnärliga verksamheten hon framför allt månade om, och den inkluderade för Kjerstin Dellert hela miljön.
Hennes insatser som operasångerska finns mest bevarade i minnet hos dem som besökte Kungliga Operan på 50- 60- och 70-talen. Det finns inte finns värst många inspelningar med hennes röst (förutom säkert i Sveriges Radios arkiv), och det är främst genom sin eldssjälsinsats för Confidencen hon skapade sig ett bestående äreminne.