Från ord till massmord

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-12-09

Andreas Malm: På den plats där det senaste folkmordet i Europa kulminerade har de överlevande rest en minaret

"Maktens torn". Så löd rubriken på Expressen kultur lördagen den 5 december 2009.

Maktens torn.

Vilka är de?

Minareterna.

Ayaan Hirsi Ali, huvudleverantör av sanningen om islam till liberala opinioner, med Expressen kultur som permanent skyltfönster i Sverige, basunerar ut att "minareten står för islamisk överhöghet, en markör för överhöghet som kommit att symbolisera islamiska erövringar." Resandet av minareter - "extremt höga torn" – blir det tal om "endast när de muslimska demografitalen börjar bli betydande. Moskén utvecklas från bönehus till politiskt center." Det händer i alla länder "där muslimer slagit sig ner."

"Muslimerna? Ger man plats åt en av dem kommer han dragandes med fem fruar och innan man vet ordet av har man en hel by." Så förklarade bosnienserbernas överbefälhavare Ratko Mladic i en intervju med en brittisk journalist objektet för sitt pågående folkmord. Dess uttalade syfte var befrielse från islams makt, medelst upphävandet av den styrkeposition muslimerna innehade i kraft av sina demografital: första steget var alltid att riva minareterna.

De var, i den bosnienserbiska propagandan, maktens torn, men "man får inte nöja sig med att knäcka minareterna", deklarerade polischefen i Prijedor. "Man måste rasera fundamenten till moskén, för på det sättet kan de aldrig bygga en ny."

Den 12 juli i år samlades tiotusentals muslimer på ett fält utanför Srebrenica. De kom för att, efter 14 års väntan, jordfästa mer än 500 anhöriga som under det gångna året identifierats genom mödosamt pussel av kroppsdelar från några av de hopblandade, runtflyttade, till sist upptäckta massgravarna. Jag var där. Jag stod mellan en himmel tung av regnmoln och en mark blöt av tårar från mödrar, systrar, morbröder. Somliga klarade inte att stå. De föll ihop, ambulanserna banade sig väg genom massan. På de färska gravarna stod muslimska mansnamn, födelsedatum och ett och samma dödsdatum, så att man kunde utläsa åldern när de mördades: ibland tjugofem år, trettio, fyrtio, ibland tolv.

På den plats där det senaste folkmordet i Europa kulminerade har de överlevande rest en minaret.

Imamen predikade om vikten av försoning. Han vädjade om att inte hysa hat, om att ingen människa någonstans ska få utsättas för någonting liknande det som hände i Srebrenica. Han bad: aldrig mer.

Under det halvår som har gått sedan dess har hans predikan aldrig slutat ringa i mina öron.

Vi väntar nu på att Expressen kultur ska översätta och publicera texter av Ratko Mladic, Radovan Karadžic och Biljana Plavšic. Eller, om man vill behålla något slags avstånd till budskapets förverkligande i fysisk politik, av Nick Griffin, Geert Wilders och Richard Jomshof. Orden är intill förväxling lika, ned till enstaka stavelser. Men är de kanske salongsfähiga endast om de framförs av en kvinna som kan uppvisa ex-muslimsk biografi och starka liberala värderingar? Vad säger det i så fall om hennes roll? Och vad säger det om liberaler?

Europas senaste folkmordsideologi har rest sig ur dammet och gruset från Bosniens demolerade minareter och tar nu stormkliv över kontinenten för varje månad som går. Det finns en skillnad mellan den propaganda Ayaan Hirsi Ali och hennes likasinnade bedriver och den som ljöd över Bosnien åren före 1992: orden har ännu inte omsatts i statligt massvåld. Men minaretförbud är ett steg på vägen, liksom den serbiska pressens varningslarm år 1988 om att alltför många moskéer fått bygglov och myndigheternas beslut att riva en minaret i Sandžak året därpå.

Det finns fler erfarenheter av dynamiken. Anti-Defamation Leage, som i likhet med en rad judiska organisationer tveklöst fördömt minaretförbudet, skriver i ett uttalande: "För ett århundrade sedan beslöt en schweizisk folkomröstning att förbjuda judisk ritualslakt i ett försök att driva ut sin judiska befolkning".

I dag hatas muslimer i Europa. De är en liten minoritet, men de utmålas ständigt som innehavare av makt ("islams makt ökar i västvärlden" lyder en typisk formulering, i detta fall från Dilsa Demirbag-Sten, Dagens Nyheter 24 september). De trycks ut i arbetsmarknadens, bostadsmarknadens och kulturmarknadens marginaler, men de demoniseras som ondsinta erövrare som styr oss andra. De är föremål för en hets som går allt högre upp i falsett, från kultursidor till lagstiftande församlingar, och de underställs särskilda lagar, förbjuds att se ut si och göra så, fråntas eller nekas medborgarskap, övervakas, avvisas, diskrimineras.

Hur långt ska det gå?

Den process som i dag omvandlar Europas politik har kommit även till Sverige. Här har världsbilden under flera år matats, från städat borgerligt håll, av aktörer som Expressen kultur, Neo, Axess, en hel sfär av debattörer från Dick Erixon till Ayaan Hirsi Ali. Vilken attityd ska vi anamma till dem? Ska vi be: "förlåt dem, ya Allah, ty de vet inte vad de gör"? Eller ska vi ta sådana liberalers utsagor om sin egen förnuftighet på allvar och dra slutsatsen att de gör detta fullt medvetet, med sitt eget fria val?

Jag vet inte längre. Men jag är ganska säker på en sak. Om imamen i Srebrenica fick se artikeln "Maktens torn" i lördagens Expressen skulle inte heller han orka stå upp.

Andreas Malm