Fyllefest för demokratin

Martin Aagård

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2014-07-04

Martin Aagård om lobbyismen på politikens egen branschmässa

Som förstagångsbesökare ­i Alme­dalen träffar jag människor som med tårar i ögonen skriker ut sin förtvivlan över hur politiker, journalister och pr-konsulter frotterar sig mot varandra utan allmänhetens insyn.

Men betydligt fler lägger huvudet på sned och säger att Almedalen i grund och botten är en fest för demokratin och att alla som hävdar motsatsen är sura ­kulturskribenter.

”A massive open air democracy festival” utbrister programledaren för den ­superakademiska amerikanska webbtv-kanalen Democracy now entusiastiskt när hon sänder från Visbys soldränkta hamn. Under en debatt i Aftonbladets tält blir komikern Karin Adelsköld väldigt upprörd över de som kritiserar politikerveckan. ”Det är julafton” säger hon. ­Statsvetaren Sören Holmberg håller med. ”Veckan är verkligen inget jippo” utbrister han i Almedalentidningen.

Jag möter en tidningsman som på­pekar att man inte får glömma att det här är den enda plats där organisationer som ­Synskadades riksförbund kan direktkommunicera med såväl makthavare som allmänhet.

Jag träffar honom efter en debatt om hotet från Ryssland mellan Carl Bildt och den pensionerade amerikanske säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzieziniski som sponsras av Fokus, CNN, Boston Consulting group och Strandberg ­Haage. En stjärnreporter som nu jobbar för ­Moderaterna passerar. Ungefär samtidigt som vi pratar springer ut­rikesministern iväg för att dansa på scenen under tidningen Dagens Medias dj-battle (sponsrat av Nordea, Dagens samhälle och biltillverkaren Mini). Framför ­scenen har Expressen köpt ett drinkbord för runt 30 000 kronor. Per Schlingmann pratar med någon som jobbat på Dagens Arena. Mona Sahlin vimlar. Fyllan är hög. Efter­festen pågår till klockan tre.

Årets Almedalenvecka är den största ­någonsin. Den innehåller 3 308 programpunkter vilket är 1 000 fler än i fjol.

Ingen jag pratar med tror att det kan bli större än så här. En politisk tjänsteman säger att det nästan blivit för dyrt för ­partiet att mäkta med.

3 308 låter skrämmande, men en program­punkt kan vara två personer som i all enslighet samtalar genom en ljud­anläggning. Har man en ljudanläggning har man en programpunkt kan man väl säga. På ett seminarium om musik­branschen konstaterar två gotländska festivalarrangörer att de kanske inte ­gillar Almedalsveckan men med tanke på vad den gör för den lokala ljud- och ljusbranschen så är den mycket välkommen.

Och det är inte bara Visbys ljuduthyrare som cashar in. ­Almedalens reklamvärde uppskattas till en kvarts miljard av tidningen Resumé. Själva evenemanget omsatte ­i fjol 80 miljoner. Som jäm­förelse omsätter Bokmässan 50 miljoner och Bråvallafestivalen 100 miljoner. Växer omsättningen i takt med program­punkterna kan Almedalen vara det största­ svenska evenemanget i år.

Det går inte att beräkna vad svensk ­politik omsätter som helhet. Men bara partistöd och riksdagsledamöter kostar staten en dryg miljard årligen enligt ­uträkningar som bland annat SvD gjort så det är rimligt att anta att det handlar om ett flertal miljarder. Många lever i alla fall gott på den. Inte bara politiker och tjänstemän utan även alla som jobbar med så kallad påverkan.

Politik är en bransch. Och Almedal­en är dess branschmässa. Framförallt en mässa för mellanchefer som vill hitta nytt jobb.

- Det här är en bra plats att sälja sig på, säger en före ­detta redaktör som nu jobbar med e-handel.

Och i år är det extra många som säljer sig. Enligt en granskning i tidningen ­Dagens Samhälle har både ­efterfrågan och utbudet på politiker ökat kraftigt sedan valet 2006. Då fick 197 ­politiskt anställda i regeringskansliet packa sina väskor efter Alliansens seger. 56 procent av de rödgröna tjänstemännen tog då jobb som lobbyister ­eller inom pr. Den mest kände av dem, Göran Persson gick till pr-byrån JKL.

Håller opinionssiffrorna i sig kommer lika många Alliansmed­arbetare att göra samma sak till ­hösten. Redan har 50 tidigare ­anställda i Reinfeldts kanslier gått till pr-branschen.

Årets Almedalen är en extremt het arbetsförmedling och inget parti­ undviker de nya svängdörrarna mellan pr och politik.

Stefan Löfven tog ­lobbyistuppdrag för vapen­industrin innan sitt nya jobb som partiledare. Jimmie Åkesson använde sin tid i talar­stolen i Visby åt att skryta över hur framgångsrik deras påkostade reklamkampanj mot tiggare var. Sverige­demokraternas kommunikatör har tidigare jobbat på de trendiga modetillverkarna Wyred och ­Acne och den respekterade kommunikationsbyrån Strandberg ­Haage. Han tror inte att hans nu­varande anställning innebär att det blir svårt att få jobb någon annanstans efter valet, säger han i en ­intervju med Resumé.

Sverige har inga som helst regler om karantän för politiska tjänstemän. Vi saknar överhuvudtaget ­regelverk för politisk påverkan. ­ I Washington finns 14 000 registrerade lobbyister. I Stockholm är de noll, av den enkla anledningen att lobbyister inte registreras i Sverige.

Ett av president Obamas stora löften har varit att kringskära den gigantiska påverkansindustrin i USA. En multimiljardbransch med cirka 100 000 anställda. Ingen som jobbat som lobbyist de senaste två åren skulle tillåtas i hans administration. Aktiva lobbyister skulle rapportera sin verksamhet. Men Obama har misslyckats. Efter de hårdare reglerna verkar många lobby­ister anonymt i stället för att registrera sig.

Men att svenska väljare helt saknar insyn i vilka som sitter runt drinkborden i Almedalen är knappast sunt. Att göra lobbyingen mer transparent i Sverige skulle dess­utom vara bra ur en annan aspekt. Hemlighetsmakeriet kring svenska påverkansföretag är den bästa ­reklam de kan få. Varje indignerat reportage om hur mäktiga lobbyister smusslar med politiker får dem att framstå som oerhört inflytelserika.

Verkligheten är ju lite mer nyanserad.

Över gratisölen erkänner en pr-­anställd hur arrangemanget i Alme­dalen blev en flopp. De enda hon träffade var de som redan köpt det hon sålde. En annan spenderade sin uppdragsgivares pengar på dyra middagar för att få chans att samtala­ med några få personer. När hon ­inser att jag är en representant för media försöker hon lobba lite mot mig. Klockan är halv ett på natten och jag vill inte lyssna. Men kanske går det att skriva upp även det samtalet på fakturan.

Under frågestunden på ett stort seminarium om Edward Snowden tar en representant för ett nytt parti mikrofonen och berättar hur bra det går för partiet. Efteråt får jag veta att det irriterande tipset att stjäla mikrofonen står i pr-firman Westanders Pr-handbok under kapitlet ”10 tips för att lyckas i Almedalen”. Man får också rådet att ha en färgglad t-shirt och att ”regimskiftessäkra” sitt minglande. En bra pr-konsult har goda relationer med båda blocken.

Vart jag än går ser jag en påverkansindustri på lågvarv.

Bristen på råvara - politiska ideer­ - är slående. Om alla som pratade om innovation i Almedalen kom på en idé skulle Sverige vara ett mycket­ rikt land.

Och kanske är det inte ens särskilt viktigt att skaffa sig djup korrupta förbindelser med politiker och ­media under denna veckolånga ­fyllefest för demokratin. Det viktiga är bara att kunderna tror det.

UPPDATERING I en tidigare version av texten stod formuleringen: "Per Schlingmann pratar med någon på Dagens Arena”. Personen som avses har slutat på Dagens Arena. Därför har texten ändrats.