Pensionsreformen är ett ryskt vågspel
Aleksej Sachnin och Per Leander varnar för en förödande politisk och social kris i Ryssland
Protesterna växer nu i Ryssland mot planerna på att höja pensionsåldern, som är den senaste i raden av Putinregimens nyliberala reformer. Den kontroversiella frågan har diskuterats under lång tid, men skjutits upp på grund av dess impopularitet. Enligt sociologiska studier är 90 procent av befolkningen kategoriskt emot förslaget. Putin själv har flera gånger tidigare sagt att ”så länge jag är president kommer pensionsåldern inte att höjas”.
Den relativt låga pensionsåldern i Ryssland – 60 för män och 55 för kvinnor – är en av få sociala rättigheterna som arbetare fortfarande har kvar från Sovjettiden. Men enligt de styrande oligarkerna och liberala ”experterna” är pensionsreformen nödvändig för landets ekonomi och går inte att förhala längre. Reformen går ut på att höja pensionsåldern från 60 år till 65 för män, och från 55 till 63 för kvinnor, successivt under de kommande 10-15 åren.
Vanligtvis säger den inhemska propagandan att Ryssland är ett samhälle som står moraliskt högre än länderna i Väst, men just i det här fallet hävdar de ryska myndigheterna att man måste anpassa pensionssystemet efter hur det ser ut i västländerna för att ha en chans att konkurrera med dem. Man menar också att ryssarna nu måste jobba mer då de lever allt längre.
Det är en lögn.
Det stämmer att livslängden har ökat sedan det katastrofala 1990-talet, då miljoner människor dog en för tidig död till följd av den allmänna misär som blev resultatet av Sovjetunionens fall och kapitalismens införande genom chockterapi. Men ryssarnas livslängd har bara börjat återhämtat sig till de nivåer som rådde på Sovjettiden. Genomsnittslängden i Ryssland är i dag 72 år, det vill säga tio år kortare än i Sverige. För ryska män är genomsnittslängden endast 66 år, alltså bara ett år längre än den föreslagna nya pensionsåldern.
I Sverige, där frågan också diskuteras, har den fackliga tankesmedjan Katalys räknat ut att en höjd pensionsålder skulle leda till ökade ekonomiska klyftor och ojämlikhet, då framför allt lågavlönade arbetare och kvinnor tvingas jobba allt högre upp i åldrarna, medan de välbärgade inte kommer att behöver göra det. Ironiskt nog är de som tvingas jobba längst också de som redan är mest utslitna genom sina traditionella arbetaryrken och redan dör tidigare.
I Ryssland är det problemet ännu större.
Redan i dag är det svårt för många ryssar att hålla sig attraktiva på arbetsmarknaden fram till pensionen. En höjd pensionsålder riskerar att leda till en ökad arbetslöshet med ytterligare 15,3 miljoner arbetssökande åldringar år 2034, enligt den oberoende fackföreningen KTR. Till saken hör också att många ryska pensionärer redan i dag måste jobba extra för att klara sig.
En stor höjning av pensionsåldern kommer också att leda till att tekniska investeringar och moderniseringen av den ryska industrin uteblir, då arbetskraften fortsätter att vara billigare. Enligt ett utlåtande från sakkunniga på banken Raiffeisen kommer den ryska pensionsreformen inte bara att leda till ökade inkomstklyftor, utan också att Rysslands BNP sjunker med 3 procent till år 2034. Trots detta är de ryska myndigheterna nu fast beslutna att driva igenom den pensionsreform de så länge har planerat.
Det ryktas om att reformen var tänkt att genomföras redan 2012, då Putin återvände till presidentposten efter fyra års mellanspel som premiärminister. Men i samband med valet uppstod en massiv proteströrelse mot Putins valfusk, och regimen vågade inte genomdriva en impopulär pensionshöjning som skulle kunna spä på det folkliga missnöjet ännu mer. Men nu känner sig oligarkerna mer självsäkra igen. Oppositionen är ordentligt försvagad, och den ryska befolkningen har slutit upp runt Putin till följd av västmakternas sanktioner och hets mot Ryssland.
Reformpaketet antogs av parlamentet diskret under sommarledigheten och samtidigt som fotbolls-VM pågick, då de styrande hoppades att befolkningen skulle missa vad som hände. Men trots all propaganda i statliga media reagerade folket omedelbart negativt på nyheten och stödet för president Putin och hans regering störtdök i opinionsmätningarna och flera demonstrationer har hållits runt om i Ryssland.
Protesterna är ännu långt ifrån lika stora som 2012, men har potential att växa och bli en verklig fara för regimen. Det är viktigt att komma ihåg att det allvarligaste folkliga motstånd som Putin upplevt under sina 18 år vid makten, var när han lät genomföra flera stora nedskärningar i välfärden år 2005. Protesterna blev så stora att regeringen tvingades backa på flera punkter. Det var den erfarenheten som ledde till att Putinregimen utvecklades i en mer auktoritär riktig, för att lättare kunna driva igenom impopulära beslut.
I dag är situationen dessutom mycket allvarligare. Reformerna 2005 genomfördes i en tid när den ryska ekonomin låg på topp, tack vare världsmarknadens höga priser på olja och gas. I dag däremot är världsekonomin försvagad till följd av nyliberalismens kris och Ryssland är extra hårt drabbat genom de västerländska sanktionerna. Den ryska statskassan är i princip tom och inflationen äter upp folks löner.
För att hålla oligarkerna lojala har regimen beslutat att alla deras förluster till följd av sanktionerna ska kompenseras av staten, men vanligt folk får inga sådana garantier. Tvärtom är det folket som ska betala bidragen till oligarkerna genom den nya pensionsreformen. I den meningen har konflikten en klassisk ”klass mot klass”-karraktär.
Men det finns ytterligare ett hot mot regimen. Trots att Putin segrade med 78 procent av rösterna i presidentvalet tidigare i år, var valet mer spännande än på länge då en ny politisk utmanare trädde fram: Kommunistpartiets Pavel Grudinin som blev tvåa med 12 procent. (Han skulle troligen ha fått betydligt mer om det inte vore för valfusket).
Grudinin är visserligen ingen ”riktig” kommunist utan en så kallad ”röd direktör” som representerar den grupp ryska affärsmän som vill satsa på den inhemska marknaden och därmed förespråkar en mer klassisk keynesiansk eller socialdemokratisk politik för att ta sig ur krisen. När Putinregimen i stället fortsätter med sin nyliberala åtstramningspolitik och kör över de röda direktörernas intressen kan denna grupp komma att radikaliseras och leda till en allvarlig splittring inom den ryska eliten.
Kommunistpartiet och den betydlig mer radikala Vänsterfronten är nu pådrivande i proteströrelsen mot pensionsreformen tillsammans med andra sociala rörelser och fackföreningar. Redan har lokala byråkrater som konfronteras med sina väljares missnöje börjat visa stöd för protesterna. 8 guvernörer och 23 regionala parlament har vägrat att anta den nya pensionslagen.
Myndigheterna bemöter protesterna med en kombination av repression, propaganda och eftergifter. Det finns tecken på att regimen kan tvingas backa något, kanske genom att till viss del mjuka upp pensionsreformen. Putin försöker själv undvika att bli förknippad med den genom att lägga ansvaret på regeringen. Men om det inte fungerar kommer protesterna att växa och Ryssland kan snart stå inför en fullt utvecklad politisk och social kris.