De mördade sina grannar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-07-18

MATS DELAND läser en ny bok om Polens skam: vanliga, hyggliga polacker deltog i Förintelsen.

Den 5 april berättade Szmul Waserstajn för den judiska historiekommissionen i Bialystok:

”Innan kriget bröt ut levde 1 600 judar i Jedwabne, och bara sju överlevde, räddade av en polsk kvinna, Wyrzykowska, som bodde i närheten. På måndagskvällen, den 23 juni 1941, kom tyskarna till staden. Och redan den 25:e startade lokala banditer ur den polska befolkningen en antijudisk pogrom. Två av dessa banditer, Borowski (Borowiuk?) Wacek och hans bror Mietek, gick från det ena judiska huset till det andra med andra banditer och spelade dragspel och flöjt för att dränka skriken från judiska kvinnor och barn. Jag såg med egna ögon hur dessa mördare dödade Chajcia Waserstajn, Jakub Kac, sjuttio år gammal, och Eliasz Krawiecki. Jakub Kac stenade de till döds med tegelstenar. Krawiecki högg de med kniv och skar ut hans ögon och högg av hans tunga. Han led fruktansvärt i tolv timmar innan hans själ blev fri.

Samma dag såg jag en ohygglig scen. Chaja Kubrzanska, tjugoåtta år gammal, Basia Binsztajn, tjugosex år gammal, båda med nyfödda barn i famnen, när de såg vad som hände sprang de till en damm, för att dränka sig själva med barnen hellre än att falla i banditernas händer. De la barnen i vattnet och dränkte dem med sina egna händer: sedan hoppade Baska Binsztajn i och gick omedelbart till botten, medan Chaja Kubrzanska led under några timmar. Huliganer samlades och gjorde spektakel av detta. De rådde henne att lägga sig med ansiktet ner i vattnet, så att hon skulle drunkna snabbare. Slutligen, när hon såg att barnen redan var döda, kastade hon sig med större kraft i vattnet och fann även hon sin död.”

Waserstajns vittnesmål fortsätter fram till pogromens kulmen, 10 juli 1941. De judar som överlevt ohyggligheterna dessförinnan hämtades i sina hus och drevs till stadens torg, där de misshandlades, förnedrades och mördades. En ung flickas huvud höggs av och användes som fotboll. Men det gick för långsamt, om alla skulle hinna tas av daga inom den tid ockupanterna mätt ut för syftet. En bonde erbjöd sin lada, dit judarna drevs och brändes levande ihjäl. Den tyska styrkan nöjde sig med att filma händelserna; filmen skulle sedan användas i nazisternas propaganda.

Jedwabne är en liten stad i nordöstra Polen, nära den nuvarande gränsen till Litauen. I början av andra världskriget hörde staden till den Sovjetockuperade delen av Polen. Eftersom den låg alldeles intill den tyska enklaven Ostpreussen, var den bland de första som erövrades vid det tyska överfallet på Sovjetunionen. Tyska Einsatzgruppen och litauiska och vitryska förband skulle under de följande åren se till att den judiska befolkningen nästan fullständigt utrotades.

Men fram till nu har den polska uppfattningen varit att Förintelsen av judarna var ockupanternas verk. Med tre miljoner mördade icke-judiska polacker har Polen också velat ställa en polsk förintelse bredvid den judiska. När i maj i fjol en tv-serie, en serie dagstidningsartiklar och den polska upplagan av Jan Tomasz Gross bok Neighbors avslöjade att massakern utförts av polacker – faktiskt av de mördades grannar – möttes nyheten först av ett halvårs tystnad. Efter en artikel i den franska tidningen Libération i vintras, vilken innebar att Polens anseende i utlandet hotades, tog debatten fart. Skam och chock blandas nu med uppblossande antisemitism och påståenden om att allt bara är en internationell kampanj mot den polska hjältenationen.

Gross bok är på sätt och vis en uppföljare till Christopher Brownings bok Alldeles vanliga män (1992; utgiven på svenska av Norstedts 1998), som berättar om ett av de tyska avrättningskommandon som härjade bakom fronten. Browning visar att de som deltog i kommandot var just ett genomsnitt av män, ur alla klasser, åtskilliga tidigare socialdemokrater, till och med kommunister. Få av dem njöt av verksamheten, men å andra sidan var det inte heller särskilt många som, trots att de utan risk kunde göra det, drog sig ur när uppdragets art avslöjades för dem.

Också i Jedwabne fanns det vissa som hellre mördade än andra, men Gross uppskattar att åtminstone hälften av den manliga ickejudiska befolkningen var närvarande på torget vid pogromens kulmen. Sedan tidig morgon hade de posterat sig på fälten för att hindra flyende. De var vanliga män, och om vi ska förstå varför de handlade som de gjorde räcker det inte att leta efter personliga egenskaper De var produkter av ett samhälle och en extrem historisk situation.

I stället för att moralisera över den polska oviljan att ta till sig sanningen om Jedwabne påpekar Gross att det tog honom fyra år att själv inse att det vittnesmål han en gång läst faktiskt skulle tas bokstavligt. Skolad i en historisk tradition som betraktar det talade ordet med största skepsis utgick han ifrån att Waserstajns vittnesmål måste vara överdrivet. Men så dök det upp fler källor. I själva verket hade minnet av massakern hela tiden bevarats i stadens muntliga tradition och var absolut ingen nyhet för invånarna. Den polska polisen genomförde en visserligen slarvig undersökning och rättegång i saken 1949–53. Redan 1980 hade den skildrats i en lokal minnesbok. Det var bara de professionella historikerna som inget visste.

Även om Gross bok utgår från vittnesmål avlagda antingen direkt efter kriget, eller i samband med polisutredningen, måste det påpekas att undersökningen utförts med största metodiska noggrannhet. Resultaten är knappast omstridda (även om vårens utgrävningar av två av de tre massgravarna gett upphov till viss skepsis). Däremot har från historikerhåll framförts att massakern bör ses i ljuset av det tidigare judiska stödet för den sovjetiska regimen.

Som Gross påpekar har dock forskningen tillbakavisat uppfattningen om en ”judisk bolsjevism”. Snarare verkar de mest aktiva i pogromen ha hämtats bland de icke-judiska polacker som tidigare arbetat åt de sovjetiska ockupanterna, och nu helt enkelt bytt herrar.

Många av dem berikade sig på massakern och blev sedermera åter Stalins fotfolk.

Vid massakerns sextioårsminne den 10 juli invigde den polske presidenten Aleksander Kwasniewski ett nytt monument över Jedwabnes judar och bad samtidigt om ursäkt å den polska nationens vägnar. Men högtiden lämnar en fadd eftersmak. Även om samtliga Polens biskopar gemensamt hade bett om ursäkt å kyrkans vägnar i slutet av maj, vägrade deras polska överhuvud, kardinalen Josef Glemp, att närvara. Det nya monumentet pekar inte längre ut de tyska ockupanterna, men det står fortfarande inget i inskriptionen om att massakern förövades av polacker. Det står helt enkelt ingenting om de skyldiga.

historia

Mats Deland (kultur@aftonbladet.se)