Författaren i fokus – inte texten
Barbro Westling om litteratur som utmanar på Louisiana Literature – och frågorna som stryker medhårs
”Jag var den första att lämna skyttegravarna, den första att bli skjuten”, summerar kanadensisk/brittiska Rachel Cusk bistert sin insats som självbiografiskt utelämnande och ifrågasatt författare. På festivalen Louisiana Literature talade hon fredags, rutinerat och övertygande om sitt skrivande som aktivt vittnesmål och om realism – inte som stil utan som något en författare kommer med.
När bokens huvudperson är man och det handlar om manliga författarliv blir det annat ljud i skällan. Norske Tomas Espedal passar på att ge en känga åt vänstern som numera vill värna privatlivet och breder sedan kokett ut sig om livets och kärlekens upprepning och sin egen nyfikenhet på söta döden.
Per Petterson, tillika norsk och underhållande, berättade med ett annat allvar om sina mäns svårigheter att kommunicera och om vikten av att som författare stanna kvar där det gör ont. Det självbiografiska skrivandet verkar, i alla fall om man ska tro dess kraftfulla företrädare, vara här för att stanna.
Kvällens litterära superstjärna är hursomhelst Michel Houellebecq och han går på den vita tältscenen en kvart försenad inför en publik på drygt 2000 personer. Spröd, ihopkrupen, klädd i mörk skjorta, svarar han på franska med många utdragna ööööh:anden.
Såväl intervjuare (Rune Lykkeberg) som översättare (Tore Leifer) är konstant förtjusta och kvällens frågor stryker bara medhårs. Går Houellebecq i mässa varje söndag, vill han bli troende, var danska Kate en kvinna han själv hade en affär med en gång?
Houellebecq svarar inte utan noggrannhet och hans eftertanke slutar gärna i mittfåran. Han är inte här för att provocera, tvärtom lyckas han hålla både publikens uppmärksamhet och väcka dess sympati med sitt oväntade sätt. De konfronterande frågorna saknas, de som gör skillnad på den fiktiva huvudpersonen och författaren. Nu blir det istället om Houellebecqs besatthet av vissa meningar, hans vurm för mixen erotik/komik och om att det är viktigt att en författare ser på vårt nu från några år framåt i tiden. Jag vill veta varför.