Dags att lämna Jordbrolivet
Rainer Hartlebs sjunde film om förorten andas ett slut för filmsviten
FILM När Rainer Hartleb i början av 70-talet åkte ut till Jordbro kan han ju inte ha anat vilket enormt projekt han just påbörjat. Han kom till en förort som var så ny att den fortfarande byggdes. En filmscen som etsat sig fast är när de små barnen, de som senare skulle bli Jordbrobarnen med en hel filmpublik, står i något som ser ut som en lerhög och lyssnar på sin lärare. Alla fryser men står tappert kvar. Scenen är en sinnebild för hela projektet. För varje film som har kommit har jag undrat varför de fortfarande står kvar.
Nu är det dags för film nummer sju och det är inte de sedan länge medelålders jordbrobarnen som står i centrum, utan deras barn.
Långt från Jordbrotar oss runt till både Sydney och Västerbotten, norra Grekland och Göteborg. Barnen har i vissa fall just flyttat långt från föräldrarnas Jordbro, i en del fall till rötterna längre tillbaka i släkten. Det är kanske typiskt de unga förorterna: det tar tid att slå rot och rastlösheten ökar med någon sorts snöbollseffekt. Ju fler som drar desto fler drar.
Jordbrosviten tycktes ha gått i mål med Alla mår bra (2006). Alla var sedan länge vuxna, många mådde fint. Det långvariga projektet hade börjat kännas lite för närgånget, lite för uppifrån, lite för splittrat.
Det har varit fantastiska, nära, filmer med stor känsla av autenticitet. Det är inte filmernas kvalitet som är problemet, det är att medan decennierna går och människor förändras så blir alla jordbrobarnen en sorts experimentfigurer. Hur nära kan någon gå? Vilka svartvita klipp från barndomens intervjuer ska förstärka något den vuxna människan säger?
Kanske är frågan egentligen vad det är Hartleb är på jakt efter. Visst vill han beskriva folkhemmets efterbörd genom en liten grupp människor. Genom en förort, ett nybyggarsamhälle i viss mån. Men nu när vi nått nästa generation och (nästan) lämnat Jordbro har kanterna blivit väldigt upplösta. Filmen hålls samman av en sjungande skolklass, inspelad hösten 1972. De är det Jordbro som vi nu inte längre befinner oss i.
Men var är vi egentligen? Med Långt från Jordbro finns det en diffus känsla av att själva filmprojektet på något sätt legitimerar sig genom att bara fortsätta. Det finns för att det har funnits, för att det är omöjligt att inte utvinna ännu en vinkel, ännu något som kan berätta för betraktaren om livets flyktighet, drömmarnas död, det sociala arvets problematik.
Detta sagt är Långt från Jordbro en både rolig och gripande film. Men när projektet landar i dokusåpans tid och skildrar dokusåpans generation, händer något: nuet och framför allt framtiden tar över. Det finns en hoppfullhet och en känsla av försoning mellan generationerna som är starkare än förr. Men nu kanske punkten ändå sätts.
