Lekfullt äventyr imponerar
Collage av Kraus operor i Silverskeppet
Mary Wollstonecraft är huvudperson i Vadstena-Akademiens satsning Silverskeppet, men inte i egenskap av feministisk pionjär utan som revolutionär äventyrerska på skandinaviskt besök. Länge var det okänt varför hon lämnade revolutionens Frankrike och gav sig ut på denna resa, men nu har man funnit dokument, som visar att hon var på jakt efter en silverskatt. Den skulle räddas från Frankrike på en norsk skuta, som dock någon bedräglig person i stället tog hand om. Mary misslyckades och var i sorgen nära att ta livet av sig.
Av denna spännande historia har Sophie Helsing skrivit ett libretto och Jonas Dominique skapat ett mycket originellt utformat musikdrama, helt baserat på Marys samtida Joseph Martin Kraus musik. Dominique har inte använt Kraus operamusik utan smidigt arrangerat ett stort collage ur hans symfonier och stråkkvartetter och till det själv skapat sångstämmor i Kraus stil. Det gör resultatet egenartat, eftersom verket inte alls är tidstroget uppdelat i arior, recitativ eller ensembler, utan helt genomkomponerat på ett sätt som var främmande för Kraus och Wollstonecrafts tid.
Resultatet blir en form av pastisch jag aldrig stött på förr, men varför inte? Det är imponerande genomfört och Dominique har ofta fint anpassat Kraus musik till vad som händer på scenen. Enda invändningen är att musiken väl mycket håller ett jämnt berättartempo och inte innehåller samma dramatiskt expressiva temposkiftningar som till exempel Kraus egen operamusik.
Originell är också den sceniska utformningen, där de fem sångarna, tre kvinnor och två män, delar på alla roller, manliga som kvinnliga. Operan är uppdelad i fem scener, så att alla fem får vara Mary i varsin scen, alltså även de två männen. Att sådant köns- och identitetsöverskridande kan fungera utmärkt lärde vi oss härom året i den fantastiska Bob Dylan-filmen I’m not there, och det går utmärkt också här. Mycket av den förtjänsten vilar hos den så erfarna och skickliga regissören, Elisabeth Linton, och om berättartempot blir aningen enahanda i musiken ibland, sker det aldrig på scenen. Sångarna förhåller sig lekfullt till sina roller, går ur dem ibland, eller byter med någon annan. I en scen, som utspelar sig i Köpenhamn och driver roligt med dansk mentalitet, får också publiken byta plats med sångarna på scenen. Sångarna utgör ett utan undantag förträffligt femfaldigt kollektiv.
