Plupps känsla för snö
Inga Borgs sagor om ett blåhårigt litet troll
Jag har Inga Borg att tacka för att jag var bäst i klassen på att måla fjäll med vattenfärg. Några svep med blått och lila bara, så var berget på plats. Eventuellt med lite utsparat vitt här och där, som kvarliggande snö.
Den i år 60-årsfirande figuren Plupp var dock en horrör att få till, även om varelsens frisyr lånade både färg och form från omgivningens blånande massiv. De där mystiskt korslagda testarna i luggen splittrade upp ansiktet i tre pusselbitar som aldrig riktigt ville passa ihop på pappret.
Men med några schyssta fjäll kom man ändå rätt långt, och fjällen var över huvud taget ganska heta i mitten av det miljömedvetna sjuttiotalet. Tärnaby-sonen Ingemar Stenmarks framgångar fick hela Lappland att stråla av sundhet och glamour, och Ulf Lundell bidrog med sitt porträtt av Åre i Sömnen från 1977: ”Tammejfan … jag var där igen. Och vilken luft! Jag stod på perrongen och andades och andades.”
Inte så konstigt kanske att Inga Borg peakade som en av rikets mest utlånade barnboksförfattare under dessa år, med omkring 450 000 bibliotekslån 1975 (enligt Sveriges Författarfonds statistik). Detta trots att böckerna om Plupp och vännerna Hermelin och Lämmel lutade sig tillbaka på ett redan då flera decennier gammalt formspråk, en stil som även i de senare böckerna framstår som sällsamt omärkt av det moderna genombrottet inom barnlitteraturen.
Det är helt enkelt den känsligt återgivna fjällnaturen som är grejen och dramat i Plupp, och figurernas norröna expeditioner och barmhärtighetsprojekt är närmast att betrakta som staffage eller utfyllnad. Texten nöjer sig oftast med att tillhandahålla den stadga eller oföränderlighet som en ung åhörare behöver och kräver vid upprepad omläsning: ”Den här historien börjar vid sjön Blåvattnet uppe i Lappland”.
Konceptet fungerar uppenbarligen fortfarande. Debuten Plupp och renarna (Nordisk Rotogravyr) kom ut 1955 men har i likhet med de flesta av böckerna kommit ut i otaliga upplagor genom åren. Med sina 60 år på nacken är Plupp är en av våra mest livskraftiga barnboksfigurer. Inga Borg har för övrigt anledning till dubbelt firande i år, född 1925 fyller hon 90 i augusti.
Att Plupp skulle hålla till i Lappland är dock en sanning med modifikation. Landskapet är i själva verket ett hopkok av Töfsingdalen i Dalarna och Tänndalen i Jämtland, berättar Borg för Svenska Fjällklubbens tidskrift Fjället nummer 2 från 2010.
Det var snarast känslan i ordet Lappland hon ville åt, menar hon, och sjöns namn är ett påhitt: ”Det är ju så när man skriver, i synnerhet bilderböcker, att då bygger man texten på stämningar i varje ord. Man ska kunna läsa texten högt. Därför blev det Lappland och Blåvattnet. De finns inte - och de finns.”
Också namnet Plupp började som ren klang, berättar hon, med en ordlek tillkommen under en vandring över någon sankmyrarna i norra Dalarna på fyrtiotalet.
Varelsens fysionomi växte sedan fram gradvis, i tecknandet med barnen hemma på Riddargatan i Stockholm: ”De ritade ett tåg eller någonting. Och där ritade jag plötsligt en kåta. Och där kom den där ramsan. Och det var plums eller vad det var - det blev Plupp”.
Även om Borg vid flera tillfällen nekat till att Plupp skulle ha något bestämt kön, så omtalas figuren på flera håll som en han, som i Plupp och lämlarna från 1960 (Nordisk Rotogravyr). Utseendemässigt kan hen kanske beskrivas som ett könsneutralt troll, med en kroppshållning och klädsel som eventuellt lånats av Tove Janssons Snusmumrik.
Vad i övrigt är en förvånande bjärt färgsättning erinrande om Glassgubben eller Djurgårdens IF (här kan nämnas att Inga Borgs far, den berömda simmaren Arne Borg, höll på ”gnagarne”), men som snarast låter sig läsas som en affirmativ gest i samisk riktning.
Till sitt inre framstår denna djurens blåhåriga lilla frälsare som tämligen slät. Driften att bygga bo, upptäcka och ta om hand finns visserligen där, men uttrycks främst genom handling. Ursinnig eller riktigt ledsen blir Plupp aldrig, men ibland kan hen förstås se lite bekymrad eller förskräckt ut, som vid åsynen av den väldiga Vatnajökull i Plupp reser till Island (1972, Norstedts).
Som sagt är det framför allt i Inga Borgs luftiga och stämningsfulla akvareller som berättelserna om vännerna vid Blåvattnet hämtar sin kraft. Som lyxförpackare av svensk natur står hon inte Elsa Beskow långt efter, och i beskrivningarna av hur Plupp skaffar material till sin kåta i Plupp bygger bo (1956, Svensk Rotogravyr) tävlar hon med både Hattstugan och Tomtebobarnen.
Inte minst slår hon här mynt av en solklart beskowsk skalförskjutning, med sublima utflykter ner i det subnivala rummet (det utrymme som bildas mellan marken och snötäcket) och en slutscen med sant terapeutisk verkan. Med Plupp och Hermelin törnande in i den lilla sängen av björkslanor och polarull, under täcket av björnmossa.
”En liten stund senare sov både Plupp och Hermelin och utanför föll snön sakta över kåtan.”
