Sagan som var en mardröm
Ulrika Stahre om dokumentären som pekar ut Michael Jackson som pedofil
I dokumentären Leaving Neverland avslöjas fler sexuella övergrepp på barn från Michael Jacksons sida. Filmen, regisserad av Dan Reed, har redan orsakat en storm, även juridiskt då Jacksons familj stämt producenten HBO på 100 miljoner dollar.
Filmen visades första gången på Sundance-festivalen i januari trots protester från Jacksons fans, och visas nu i början av mars i flera länder, däribland Sverige (på SVT Play från i dag). Radiostationer i Kanada, Australien och Nya Zeeland spelar inte längre Jacksons musik, något som även norska NRK -beslutade sig för men drog tillbaka.
Anklagelser om sexuella övergrepp på pojkar följde Jacksons sena karriär, 1993 köpte han sig fri och 2005 friades han från nya anklagelser efter en fem månader lång rättegång.
Skillnaden nu är förstås att han inte längre kan försvara sig, men framför allt att en av de två män som träder fram är Wade Robson. Han vittnade till Michael Jacksons fördel båda de tidigare gångerna – att han, som då intygade att Jackson aldrig förgripit sig på honom och att han var en god människa, nu träder fram och berättar väger tungt.
Dokumentärens brist är att bara en sida kommer till tals. Men det är faktiskt inte hela sanningen. Vad som framkommer under de sammanlagt nästan fyra timmarnas film är hur de sexuella övergreppen varit en del av en större berättelse och intvinnade i andra känslor, som varit positiva.
Jag tycker man förstår varför det varit svårt att berätta och varför många offer för övergrepp tar lång tid på sig att formulera för sig själva vad de egentligen varit med om, vilket förstås extra mycket gäller barn.
Å andra sidan: om allt är lögn? Sexuella övergrepp, oavsett vem som är offer och förövare, saknar så gott som alltid vittnen, sanningen kan sällan komma fram. Och sanningen är, när det gäller övergrepp på barn, alltid absolut. Det kan inte vara lite sant, det finns inga förmildrande omständigheter. Det har hänt eller inte hänt.
I Leaving Neverland är det Wade Robsons och James Safechucks trovärdighet som ligger i ena vågskålen, tillsammans med den redan skandaliserade Michael Jackson. I den andra ligger risken att anklagelserna bara handlar om pengar – det har varit försvarets linje sedan 1993 – samt att Macaulay Culkin och Brett Barnes, som också var Jacksons minderåriga vänner, har sagt att det aldrig förekom sexuella övergrepp.
Jacksons fixering vid barn ansågs bero på att han själv bestulits på sin barndom och därför i någon mån var ett offer som försökte kompensera. Barnsligheten delar Jackson också med många pedofiler. Hela freakberättelsen, ”Wacko Jacko” och olika bisarra rykten om hans liv tar för övrigt inte plats i filmen vilket är mycket bra.
Det är inte Jackson som är huvudpersonen utan Wade Robsons, James Safechucks och deras anhörigas känsloliv, drivkrafter och berättelser. Å andra sidan hade filmen knappast kommit till om inte Jackson varit den anklagade.
Wade Robson föddes 1982 och var redan som femåring ett stort Jackson-fan hemma i Brisbane, Australien. Han vinner en danstävling trots att han är för liten egentligen och får träffa sin idol och vara med på scenen. Ett mirakel i vems värld som helst. Så småningom, när Wade är sju, reser hela familjen till Neverland.
Wade beskriver en vänskap, en kärlekshistoria rentav, mellan en man i 30-års-åldern och honom själv. Mannen är ”larger than life”, en superstjärna som då, i slutet av 1980-talet, var närmast en gud för sina fans.
Wade tillåts sova i Jacksons säng och dras in i sexuella handlingar. Han gör något han själv inte riktigt förstår och får också veta att han ska hålla tyst för annars skulle båda hamna i fängelse. Det är hjärtskärande hur den vuxne Robson försöker förklara för sig själv. Hela familjen var förstås starstruck, allt var som en saga. En overklighet som gjorde att annat overkligt kunde smälta in. Ena stunden tittar man på film med sin idol och kompis, nästa har man sex. En sjuåring kan inte förstå vad som händer och när övergreppen pågår ända fram tills han är 14 år har de blivit en vana, en rutin.
Liksom när det gäller avslöjandena om R Kellys övergrepp, är det pengarnas och statusens makt som är en viktig faktor här. Särskilt i Wades fall eftersom både hans mamma och syster blir mer eller mindre besatta av livet med Jackson. De bryter till och med upp och flyttar till Los Angeles. Dokumentärfilmen beskriver en familjetragedi på flera plan.
James Safechuck blir i unga år fotomodell, kommer med i en Pepsireklam med Jackson 1986 som tioåring och sedan följer han med på turné. Även han beskriver hur lek och sex smälter samman, hur Jackson är larger than life och hur hela familjen blir förförd av hans vänliga omtänksamma och generösa sätt.
Hans mamma, som är den i filmen som verkar ha tagit avstånd först (och som jublar när Michael Jackson dör) beskriver det som ”det var som en saga, och jag gick vilse i den”.
Med James gifter sig Michael Jackson i en egen ceremoni, och till honom köper han också smycken. Det är en av filmens starkare scener, när James med darrande händer visar de många exklusiva smyckena och beskriver hur de gick till juvelerare och låtsades att de var till någon kvinna. Det känslomässiga bandet som fanns, isoleringen, rikedomen, lögnerna – allt ryms i det där lilla smyckesetuiet.
Den stora förändringen för både Robson och Safechuck kommer när de själva får barn. Båda krisar, på olika sätt. Ingen av dem har förträngt övergreppen, de har bara inte velat berätta. De har saknat språk, de har skämts. Men när barnet kommer blir det verkligare – att se sig själv i sitt barn betyder att se den man själv har varit och vad ett övergrepp betyder.
Skillnaden mellan Wade och James är att Wade är en framgångsrik koreograf. Han hade kanske mer att förlora på att gå ut offentligt med anklagelser mot Jackson, vilket han gjorde 2013.
Leaving Neverland handlar mest om att komma till ro med sig själv, att förstå sig själv och att överleva. Om man tycker filmen är en bomb är den bara en liten kinapuff jämfört med den som briserade bland de två männens närmaste.