Pelle Sanslös
Olle Svenning läser boken om Per Meurling – stalinisten och landsförrädaren som blev sosse och porrförfattare
Per Meurling satt ofta i Karl Vennbergs arbetsrum, oftare i Axel Liffners; det var på den tiden Aftonbladet låg på Vattugatan. Han var en liten vital skallig man, som log vänligt och doftade sprit. Inget underligt på 70-talet. Meurling bar på en annan sorts mystik; han hade varit stalinist, varit fängslad för landsförräderi. Han skrev pornografi och trodde i någon mån på Gud. En gång samtalade jag länge med honom, det var om den svårforcerade marxisten Louis Althusser. Meurling kunde mer än jag.
I sin biografi Per Meurling – en intellektuell vildhjärna är Hans Lagerberg till den grad fascinerad av Meurling att han delvis kalkerar dennes liv för att skriva sina egna intellektuella memoarer. Uppdraget är riskabelt, till och med masochistiskt. Inget svenskt levnadsöde är lika svart och fatalt som Per Meurlings.
Meurling studerade framgångsrikt i Lund, gick in i vänsterradikala Clarté på 30-talet och förenade sig med Tage Erlander. Så långt är hans utveckling normalt akademisk. Meurling blev snart sina lojaliteters överman. Han blev sovjetkommunist och försvarade Moskva-processerna: Skjut de galna hundarna. Tilltron till Stalin befästes när diktatorn allierade sig med Hitler.
Lagerberg skriver överraskande mot slutet av sin bok: ”Per Meurling var en utmärkt vägledare.” Jag tror det har att göra med Lagerbergs syn på det intellektuella uppdraget: Meurling var en man i opposition mot sig själv och hela världen, skriver Lagerberg. Så bör en intellektuell alltså förhålla sig.
Lagerberg är upptagen av den intellektuelles skuld. Meurling borde ha dignat under den bördan. Först stalinism, därefter förnekelse av marxismen, angiveri av partikamrater och, så småningom, levebrödsallians med socialdemokratin. Han kunde ge upp allt, till och med solidariteten med de Spanien-frivilliga. Meurlings bror Olle stupade under det frihetskriget.
Jag är inte riktigt säker vilka skulder Lagerberg vill bokföra på sitt eget konto. Kanske ett svärmiskt förhållande till maoism och Pol Pot, möjligen en något troskyldig välvilja till anarkismen. Helt säkert en länge romantiserad uppfattning om arbetarklassen, åtminstone dess revolutionära vilja. Och ett gnagande samvete för 1968: Vi rasade mot auktoriteter och krävde demokrati, men hamnade i leninism.
Lagerberg kan ha anat skräcken att, likt Meurling, förvandlas till nationens främste fiende. Lagerberg greps 1993 – helt gåtfullt – misstänkt för mordet på Olof Palme.
I långa avsnitt släpper Lagerberg i från sig Meurling för att redovisa läsefrukter: Pierre Bourdieu, Michel Foucault och Jürgen Habermas. Påläst, välskrivet och problematiserande. Men ofta står textsjoken i vägen för den märkvärdige, marxistiske äventyraren Meurling, som gjorde upp med ”den goda tonens pingviner” och hånade deras idealistiska humanism. Målet var att brygga över klyftan mellan arbetarklass och intellektuella. Solidariteten med klassen vägde tyngre än friheten. Meurling for till Moskva och Belgrad. Drack champagne, prisade det härliga ryska folket och firade orgier med Tito. Meurling var den perioden en onyttig idiot. Pelle Sanslös, kallades han.
Meurling blev renegat med intelligensartistokratens förakt för den klass han en gång velat tjäna. Det blev för en tid tomt runt honom. Den yngre kommunistiska generationen föraktade honom. ”En pajas, en alkoholist, en gangster och psykopat”, skrev socialmedicinaren John Takman.
Generationskamrater från Lund blev män i staten. Meurling flydde in i spriten, oändliga komplicerade relationer till kvinnor. Han slogs och söp. Ingen fast bostad, däremot oändliga skulder. I detta kaos skrev han en avhandling om forntida indiskt kastväsende, förbättrade sina kunskaper i sanskrit och gav ut en hyllad bok om Shakespeare. Det är Marx och Raskenstam och Gargantua på en gång. Lagerberg berättar återhållsamt utan att moralisera. Strålande helt enkelt.
Meurling fann till slut Jan Lindhagen. Han var en skarp, allvarlig närmast asketisk socialdemokrat, kompromisslös motståndare till Palme. Lindhagen gav den gamle fosterlandsförrädaren Meurling arbetsbord på Sveavägen 68 och han tackade med att skriva hagiografi över Hjalmar Branting. Meurling skrev även politiska texter i fackförbundspressen och pornografi åt H:sons Piff och Paff och Raff.
Karl Vennberg skrev i sin runa: ”Meurling var sin generations kanske största begåvning. Men också den mest missbrukade.”