Vi behöver bara jobba 25 timmar i veckan
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-10-20
Forskare: Så blir det lättare att lösa livspusslet
Med förändringar i arbetslivet under de senaste decennierna har det uppkommit problem att få ihop arbete och privatliv.
Förr var fattigdom och materiella tillkortakommanden vanligt folks gissel.
I dag står många handfallna inför en ständig brist på tid i arbetslivet samtidigt som andra inte efterfrågas på arbetsmarknaden överhuvudtaget.
Frågan är om det politiska livet är moget att tänka nytt i systemöverskridande reformlösningar.
I den offentliga diskussionen i Sverige har fenomenet under senaste år populärt benämnts som livspusslet. I eftervalsdiskussionen utpekades begreppet som ”årets politiska modeord”. En upplevd obalans mellan arbetsliv och privatliv som ställer nya frågor om arbetets organisering i förhållande till den självupplevda tiden.
Det handlar i första hand om tidfattiga livsstilar som inne på en krävande och föränderlig arbetsmarknad söker nya utmaningar och har svårt att hinna med alla åtaganden i hem- och fritidsförhållandena. Stressrelaterad ohälsa kostar inte bara samhället miljarder varje år utan medför även personliga tragedier i djupare social mening. Utmaningen bör därför tas på största allvar.
Vi vill med detta inlägg uppmärksamma att denna debatt egentligen handlar om något mycket vidare; som ett mynt med två sidor med livsvillkor för å ena sidan stressade yrkesarbetande och å andra sidan alla i utanförskapets Sverige.
Medan vissa arbetar allt mer får andra som står utanför arbetsmarknaden inte chans att arbeta alls.
Det handlar om de tidrika som i vår omedelbara närhet inte kommer in på arbetsmarknaden över huvud taget och lever i ett utanförskap med all tid i världen.
De tidrika har för få pusselbitar att lägga i vardagslivets tidsram. Det krymper marginalerna, inte bara för de som är förankrade i ett hektiskt arbetsliv utan även för de som hamnat utanför. De tidrika (arbetslösa, sjukskrivna, pensionerade i förtid etc.) utgör mer än en miljon av den arbetsföra befolkningen, vilket motsvarar ungefär en femtedel.
Den svenska välfärdsstatens sätt att hantera obalansen mellan tid och pengar ser ut att ha formaliserats i två snäva policyfält utan att kunna parera växande strukturella problem och individuella tillkortakommanden.
Lösningar på dessa obalanser har i vårt land varit svagt förankrad i en förändrad syn på arbetstiden.
Tanken på att arbeta mindre eller att fördela arbetet annorlunda, exempelvis över livscykeln för att hinna med skyldigheterna (och rättigheterna) i hemförhållandena, har inte ännu seriöst kommit upp på den politiska agendan.
Utmaningen för framtiden blir i ett sådant perspektiv inte bara att få livspusslet att gå ihop för de tidfattiga på en hektisk arbetsmarknad utan också utanförskapets problematik.
Lika viktigt blir att minska arbetstidsgapet mellan tidfattiga och tidrika livsstilar. Hypotetiskt skulle var och en behöva lönearbeta cirka 24-25 timmar i veckan i genomsnitt. En flexibel arbetstidsreform skulle både kunna bejaka individuella lösningar som att hindra en utbredd social utestängning.
För att lyckas med en inkluderande välfärdspolitik som både värnar om de arbetandes behov och behoven för de som står utanför arbetslivet krävs nya gränsöverskridande lösningar.
Centralt i en sådan policy är att ta hänsyn till hur människor faktiskt vill utforma sina liv i form av arbete, boende, sociala förpliktelser och personliga intressen i livets olika skeden.
En lyhörd politik som kan svara mot sådana varierande behov har förutsättningar att skapa ekonomiskt och socialt hållbara lösningar som både är flexibla och upplevs som legitima av medborgarna.
Dagens debattörer
Tapio Salonen
professor
Uffe Enokson
doktorand
Institutionen för vård-
vetenskap och
socialt arbete,
Växjö universitet