Du bestämmer om du är en stjärna
Sångerskan Jenny Öhlund skriver om Bert Karlsson och Fame Factory
Varje vecka följer närmare två miljoner svenskar talangjaktsprogrammet Fame Factory. Bert Karlsson, ständigt aktuell i schlagerfestivalen, fäller där hårda domar över de unga som inte håller måttet i hans ögon.
Någon är för tjock, en annan borde fimpa glasögonen eller skaffa mer utstrålning.
I dag skriver nöjesjournalisten Frank Bergå att Berts brutala sågande är bra för branschen.
Sångerskan Jenny Öhlund startade eget skivbolag när producenterna ville göra om henne till en svensk Britney Spears-kopia. Hon uppmanar i stället unga med artistdrömmar att gå sin egen väg och strunta i om de platsar på tv.
Att följa sin dröm, är inte det en rättighet? (jag menar, så länge den inte skadar andra och allt det där). Måste vi buga oss för Jante, veta hut och vår plats? Är det fult att gapa efter mycket? Eller mer? Är det bara snygga människor som får ha drömmar?
Jag ställer mig dock något tveksam till om ”Popstars”, ”Fame Factory” och dylika program är rätt ställe att förverkliga sina musiker- och artistdrömmar på. Om dessa program håller vad de lovar på längre sikt? ”Fame Factory” – berömmelsefabriken, en fabrik som gör kändisar? Det låter ganska cyniskt. Eller är det ironiskt menat?
Det är säkert kul underhållning och alldeles olidligt spännande, dessutom ges det ju möjligheter att jämföra sig själv med andra även om man sitter bekvämt hemma i tv-soffan. Det skapas även en del jobb för låtskrivare, musiker etc och det är ju positivt.
Faktum kvarstår ändå att det företrädesvis handlar om att 1 ”göra bra tv” (naturligtvis, det är ju, eh, på tv) och 2 sälja många skivor på kort tid (känner du igen konceptet? Limited edition, typ mintdaim, specialburgare etc. Köp nu – finns inte sen!).
Det handlar inte (ja, det kan ju naturligtvis genom en lycklig tillfällighet hända att dessa råkat sammanfalla) om att ge unga människor en unik chans att ta vara på och utveckla sin talang, här skapas produkter. I första hand. Musiken och de blivande artisterna är sekundära i sammanhanget, de är lätt utbytbara. Risken är stor att dessa duktiga ungdomars talang får stå tillbaka för snabba klipp, i dubbel bemärkelse.
Jag vet hur det är att vara en
Bert Karlsson sa att artister inte vet vad som är bäst för dem – jag höll inte med produkt, jag har varit där själv: det finns mycket lite, om något alls, utrymme för utveckling, påverkan, åsikter eller känslor. Man kan och ska inte ta saker personligt, det går inte ut på att vara personlig i större utsträckning, såvida det inte förstärker varumärket förstås.
Jag diskuterade det här med Bert Karlsson en gång i tiden och han sa något i stil med att artister inte borde lägga sig i så mycket för de vet oftast inte vad som är bäst för dem. Jag höll inte med. Fast det är klart, vi hade helt olika perspektiv: hans var försäljningssiffror och mitt var personlig och artistisk utveckling.
Hur kul är det att tvingas anpassa och lägga band på sig, att bli strömlinjeformad? Kom igen, musik ska ju kännas! Det börjar med den som spelar och/eller sjunger.
Jag menar, vill du bara bli känd kan du ju göra vad som helst, det finns gott om mer eller mindre utstuderade program att vara med i, om du nu måste vara på tv för att känna att du finns. Är inte det att börja i fel ände?
Så otroligt synd om musik reduceras till en rad klyschor: du måste se bra ut, du måste jobba hårt (det måste man förvisso men inte med någon flåshurtig producent som gapar åt en att sjunga bättre)...
Att synas i ett program är väl bra om du verkligen får göra d i n grej, men chansen att det blir så är som sagt ganska liten. Och frågan är: har du råd och tid att chansa?
Jag tycker det är underbart och sunt att barn och ungdomar intresserar sig för musik, både att lyssna på och att musicera själva, eller dansa, eller sjunga. Sedan fattar ju alla människor att det är skillnad på att göra någonting som hobby och på att göra det professionellt. Att skapa något, varje dag, alla dagar. Är det ett kall eller på skoj? Alla som spelar fotboll är inte som David Beckham. Självklart. Det betyder inte att folk inte ska spela fotboll. Måste alla vara bäst i klassen? Varför då?
Det är sant att (tråkigt nog har det blivit så) för att lyckas i det kommersiella musikbruset så krävs det inte bara talang, utan även utstrålning, star quality, eller vad du vill kalla det och en ganska stor portion av det. Sedan bygger man på med stylist, fotograf, pr-människa etc etc – ja, det där vet ni ju, ni har väl sett på tv.
Men det finns alternativa sätt. För att göra fantastisk musik behöver du bara ha ett brinnande intresse. Riktig musik görs av folk som är engagerade.
Visst vill vi väl ha musiker och artister som älskar det de gör, för att de har något att säga, för att de får göra vad de vill, utan inblandning från skivbolag och coola pr-folk? Som inte är skräddarsydda för att matcha trenden. Som tillåts nå fram utan exponering och exploatering av skrev och bröst?
Sök in på någon schyst skola (det finns fler än Musikhögskolan, och massor med inriktningar att välja på, från musiker till producent och tekniker. Rätt coolt att veta vad man snackar om, och dessutom är det gratis om du fortfarande går i gymnasiet), starta ett band, skriv låtar.
Vet du med dig att du gör det här på riktigt så lär du inte ge upp, eller hur? Då spelar det inte heller någon roll hur det går eller om någon ser dig på tv. Du lever din dröm och definitionen på framgång blir att du GÖR något – alltså finns du.
Jenny Öhlund
Som lämnat dansbandsscenen och Candela och skivbolaget som ville göra henne till svensk Britney Spears för att göra musik hon gillar tillsammans med egna rockbandet Holden (i mars kommer första plattan på egna, nystartade skivbolaget Quit your dayjob.) Spelar just nu Evita på Scalateatern i Karlstad.