Postkodlotteriet är vårt hopp!
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-05-01
Jag gillar Första Maj! Jag känner mig lycklig när jag hör den gamla arbetarsången; ”Första Maj, Första Maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus.”
Men det är inte så stor mening att gnola på den låten. Lyckokänslan jag får kom från gårdagens kamp, inte från dagens. Förr tyckte människor att de hade något att kämpa för.
De hade en dröm om att förändra samhället och framför allt en tro på att det var möjligt. Det var självklart för många att klä sig fina och demonstrera.
Idag är läget ett annat. Trots att klyftorna är stora, att fattigdomen har kommit åter och att folk både bor och dör på gatan finns ingen kollektiv ilska.
Visst är folk förbannade men det är som om vi tappat hoppet på att samhället går att förändra. Folk kan ju inte ens påverka sin egen vardag eller sin egen arbetssituation.
Vad har vi gjort med demokratin egentligen? Det är en berättigad fråga, särskilt som inget politiskt parti verkar särskilt bekymrat. De satsar på statsstöd istället för medlemsavgifter.
För alla som hoppas på bättre tider handlar det mer om Postkodlotteriet än ett ynka plakat där det står: Vi kräver rättvisa!
Men visst är det trist! Demonstrationer mot klyftorna i är viktigare än någonsin.