Mona Sahlin är inte det enda problemet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-10
Johan Ingerö om maktkampen i Socialdemokraterna
Det ligger i såväl den mediala som den politiska logiken att det socialdemokratiska sorgearbetet nu har kommit att kretsa runt personfrågor. För hur dålig stämning det än blir när kollegor sitter runt ett bord och skyller på varandra, så är det ingenting mot hur tråkigt det är att medge att hela den organisation man arbetat för i flera år har varit fullständigt feltänkt.
Socialdemokratin föddes i slutet av artonhundratalet, närmast som en konsekvens av industrisamhället. Den tidens maktförhållanden och sociala villkor utgör fortfarande det fundament som partiets identitet vilar på. 120 år senare, i ett postindustriellt Sverige, har partiet inte lika mycket att erbjuda. Man kan inte längre tala om "arbetarna" och syfta på ett gäng gubbar i blåställ som arbetar på storfinansens fabriker.
Okej, det gamla brukssamhället har inte helt försvunnit. Det för en tynande tillvaro i småstäder vars namn brukar sluta på -bruk, -fors eller -hammar. Och i dessa småstäder går Socialdemokraterna fortfarande hem i stugorna. Men i mer dynamiska delar av landet backar den traditionella vänstern.
I Stockholm, som alltmer framstår som den region som avgör riksdagsvalet, håller Socialdemokraterna på att bli ett rent intresseparti för människor som av någon anledning har hamnat på efterkälken. Människor som drabbats av sjukdom eller långvarig arbetslöshet, eller som inte talar svenska tillräckligt väl för att kunna hävda sig på arbetsmarknaden.
Men bland stockholmare med jobb valde bara var femte att rösta på S. Länken mellan den strävsamma medelklassen och de som av olika skäl behöver samhällets hjälpinsatser har därmed brustit. Och eftersom den länken ända sedan Per Albin Hansons dagar har varit socialdemokratins stora styrka är det begripligt att panikstämningen håller på att bre ut sig.
Socialdemokraterna växer alltså i det Sverige som krymper, och krymper i det Sverige som växer. Kraftigt förenklat skulle man kan kunna säga att Socialdemokraterna avskaffade det gamla klassamhället, och att det nya klassamhället är i färd med att avskaffa Socialdemokraterna.
Men hellre än att diskutera de gigantiska samhällsförändringar som skett sedan andra världskrigets slut, väljer nu rörelsens profiler att käbbla om huruvida partistyrelsen bör "ställa sina platser till förfogande" (vilket alltså INTE är samma sak som att avgå, om någon trodde det.)
SSU, som gärna ser sig som arbetarrörelsens unga spjutspets, lyckades inte nämna en enda sakpolitisk fråga när de krävde att partiledningen skulle tacka för sig.
Ylva Johansson menade att partiet i valrörelsen reducerades till ett budgetalternativ, och presenterade sedan vad som rimligen bör ses som just ett budgetalternativ.
Morgan Johansson låter sig intervjuas om slutsatser som hans kriskommission rimligen inte kan ha hunnit dra ännu, och passar på att posera framför inramade fotografier av Olof Palme och Anna Lindh, vilket på socialdemorkatiskt symbolspråk betyder "jag vill bli partiledare". (Edit: Sydsvenskan har nu bytt ut bilden.)
Det står med andra ord relativt klart att partiets idéarbete är uppskjutet på obestämd tid. Först måste ledarfrågan klaras av, och först därefter kan det bli tal om politiken. De båda johanssonarna, Morgan och Ylva, tycks stå till förfogande, om partiet så önskar.
Men hur viktig är då personfrågan? Klart är att Mona Sahlin har gjort ett riktigt uselt arbete som opposionsledare. Hon har aldrig varit statsministermaterial, och jämförelsen med Fredrik Reinfeldt blev en katastrof för hennes parti. Ändå är det inte säkert att någon annan hade klarat det bättre. Socialdemokratin har gått vilse i det moderna postindustriella samhället och måste hitta tillbaka igen innan det kan bli aktuellt att åter regera.
Men den som vill leda partiet i valrörelsen 2014 gör nog bäst i att fundera ett ordentligt varv kring några av de frågor som Ardalan Shekarabi och Anna Johansson i dag ställer på DN Debatt:
Har skattesystemet verkligen utformats för att främja full sysselsättning?
Hur ska man komma till rätta med att allt fler för varje lågkonjunktur permanent ställs utanför arbetsmarknaden?
Hur kan vi förena krav på jämlikhet med stor valfrihet i välfärden?
Vad och vem är egentligen arbetare i dag – och spelar det någon roll?
Hur ser ett fungerande mångkulturellt samhälle ut och hur kommer vi dit?
Vad är statens roll i att skapa förutsättningar för fler jobb och bättre möjligheter för svenska företag med global konkurrens?
Och vilken är socialdemokratins målbild på lång och medellång sikt?
Johan Ingerö