Hur ska vi leva våra liv om lönerna sänks?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-12-30 | Publicerad 2015-12-23
Butiksbiträde och städare: Vi försöker få pengarna att räcka – ni vill sänkta lägstalönerna
DEBATT. Julen närmar sig och många ser fram emot att umgås med familj, äta god mat och öppna presenter. Men för många av oss är det inte lika lätt att slappna av.
Vi som skriver den här artikeln jobbar som butiksbiträde och städare. För oss låter de allt vanligare förslagen om lägre löner helt vansinniga.
Vilken verklighet lever de i som föreslår detta? Antagligen kan de inte ens föreställa sig vad lägre löner skulle innebära i våra liv. De politiker och företrädare för arbetsgivarorganisationer som tycker att lägstalönerna är för höga tjänar själva ofta en bra bit över hundratusen kronor i månaden.
Det är mer än fem gånger vad vi tjänar.
Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv, tjänar nästan en halv miljon. I månaden. Det är trettio gånger högre än våra garanterade inkomster. Vems lön är det som är för hög, undrar vi?
Hur ska de här människorna kunna leva sig in i hur det är att ha 2 000 kronor eller mindre kvar efter hyra och busskort? För de pengarna ska sådana som vi sedan betala mat, telefon och allt annat som behövs för att klara vardagen. Mer än det kan många av oss i låglönebranscher oftast inte ens fundera på, som bio, nya kläder och skor, restaurangbesök eller semesterresor. Vi klipper håret själva eller hos vänner, vi hoppar över tandläkarbesök och jobbar när vi är sjuka. Något annat har vi inte råd med.
Hur har de här de med sexsiffriga månadslöner tänkt sig att vi skulle leva våra liv om vi tjänade ännu mindre än vi gör nu?
Nästa år är det avtalsrörelse. Då sätts lönerna för miljontals människor på arbetsmarknaden. Samtidigt kommer det många flyktingar till vårt land, som flytt från obeskrivliga grymheter och nu behöver kunna starta nya liv i vårt lilla hörn av världen. Det är därför som det här fåtalet högavlönade företrädare nu lanserar sina krav på lägre lägstalöner. De påstår att det ”sänker trösklarna” och hjälper människor att få jobb. Men lägre löner skulle inte hjälpa människor att bygga sig en stabil tillvaro i Sverige.
Tvärtom skulle det föra oss ett steg närmare den samhällsmodell som präglat USA, Storbritannien och på senare år även Tyskland, där många tvingas ha flera jobb – dessutom osäkra och tillfälliga – för att över huvud taget kunna försörja sig. Man brukar tala om ”working poor”, eller arbetande fattiga.
Vill vi att de arbetande fattiga ska bli fler i Sverige, eller färre?
I debatten pratas det ofta om sänkta ingångslöner i stället för lägstalöner, som om det bara gällde unga som precis börjat jobba. I verkligheten är löner på de här nivåerna vanliga också bland människor som arbetat under många år i våra yrken.
Många tjänar dessutom ännu mindre, eftersom vi inte kan eller får jobba heltid. Inte sällan är det kvinnor med barn. De som drabbas av sänkta ingångslöner är alltså inte enbart unga i början av arbetslivet, utan också äldre familjeförsörjare och deras barn. Det här vet arbetsgivarna, de vill bara inte prata högt om det.
Samtidigt som högavlönade debattörer nu lagom till jul brer ut sig i medierna med sitt världsfrånvända samtal om att Sveriges lågavlönade tjänar för mycket, pågår ett annat samtal kring landets köks- och fikabord. Det samtalet handlar om hur vi ska få lönen att räcka.
Det är ett ständigt pågående samtal bland oss som skriver den här artikeln och våra vänner och kollegor.
Men det är ett samtal vi inte borde behöva föra. För vi har yrken som behövs, yrken som gör att Sveriges ekonomi växer, att företag fungerar och att människor får vardagen att gå ihop. Och ändå är våra yrken så lågavlönade att de knappt går att leva på.
Att sänka lägstalönerna skulle inte på något sätt göra våra liv bättre eller våra yrken mer attraktiva. Tvärtom.
My Sternberg
Erika Haraldsson