Fattigdom mitt i den svenska välfärden
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-23
Sverige har många fattiga barn men det är någonting vi helst inte talar om. Det är skamligt med fattigdom och därför är det bäst att sopa problemen under mattan.
Jag har länge funderat över varför ansvariga politiker inte vill se fattigdomen, trots att det handlar om barnen. Det råder ingen tvekan om att barns förutsättningar och villkor lyfts fram i alla viktiga politiska dokument. Barnen, heter det, är det viktigaste vi har. Det stämmer, så länge det handlar om medelklassungar. De andra finns inte eller också antar vi gärna individperspektivet: de måste ha dåliga föräldrar som inte ser till att ungen har ett par gympadojor.
Frågan är om det är värre att vara fattig i ett samhälle där politikerna blåser upp sin förträfflighet och talar om välfärden och om vilket föredöme Sverige är för andra länder. I fattiga länder syns ändå en fattig befolkning, i Sverige finns dom inte fast dom finns.
Vi ska inte ha det som i USA som Mona Sahlin sa i sitt stora installationstal. Problemet är bara att på många områden har vi det som i USA.
