Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Lennart, Leonard

Det var en svart jul för kommunismen

Denna svarta jul för kommunismen började med att Fidel Castro blev biten av en insekt i benet. Han blev sängliggande, spårlöst försvunnen ur kubansk offentlighet i över en vecka.

Sedan dog Joe Strummer. Mannen som med sitt band the Clash gjorde revolutionen till livsstil och sandinisterna till det coolaste modereportaget. Sammanblandningen av politik och estetik var ett genialt illusionstrick. The Clash var världens bästa rockband för oss som i dag är mellan 30 och 40 år. Genomslagskraften var extrem. Ett exempel: Hur kan det komma sig att så många journalister och reklamare mellan 30 och 40 år fortfarande betraktar sig som vänster – trots att de lever som fullblodskapitalister?

The Clash är med stor sannolikhet den enskilt viktigaste delen i svaret på den frågan. Kapitalister ser inte kloka ut helt enkelt. Men Mercedes jeep är cool.

Jag har goda vänner som på fullt allvar kan betrakta bilder av två demonstrationståg – det ena föreställer reclaim-kids, det andra ett tåg mot fastighetsskatten. Utan att närmare sätta sig in i frågorna konstaterar de att de sympatiserar med reclaim-tåget, absolut inte med det andra.

Sedan går de hem och gör små akrobattrick för att undandra sin frilansfirma skatt. Högskattesamhället är bra – för de andra.

Joe Strummer skulle ha älskat logiken. Så länge du har rätt t-shirt finns inget krav på att leva som du lär. Joe Strummer gjorde kommunistsymboler till mode, skrev ”I’m so bored with the USA” och fick som få leva den amerikanska drömmen fullt ut på bejublade USA-turnéer och tjäna miljoner i dollar. Det var den perfekta revolutionen.

Alltså är det också möjligt att jobba med reklam och innerst inne känna att lycka faktiskt är att kunna köra en BMW M3 och ändå vara vänster.

Inför 2003 kan dock kommunismen repa sig. Fidel Castro är uppe och hoppar och meddelade på annandagen: ”Jag mår bra, kära kamrater, och jag känner mig mer optimistisk än någonsin angående framtiden och revolutionen.” Det är ännu oklart om Fidels glädjebesked hänger samman med att Kim Jong Il i Nordkorea under julhelgen satt 1 000 revolutionära bränslestavar i sitt kärnkraftverk.

Men om vi med revolution menar en rörelse som mycket snabbt kan förändra livet för många människor finns ingen mer revolutionär kraft i världen i dag än USA:s krigsmakt. Det har den minoritet i USA som kallas för liberala hökar insett. Sedan Vietnamkriget har denna grupp intellektuella liberaler varit reflexmässigt emot amerikanska vapeninsatser. Bosnien gjorde dem till hökar. Plötsligt såg de USA:s eldkraft riktas mot en etnisk serbisk aggression, till försvar för en multietnisk demokrati. Det rörde till begreppen för alla utom gammelvänstern som konsekvent betraktar alla amerikanska vapeninsatser som imperialistiska.

De liberala hökarna i USA har ännu inte bestämt sig i frågan om Irak, än mindre Nordkorea. Men deras sökande är den mest spännande debatten om världen just nu. Ett litet tips om du tröttnat på plakatretoriken i debatten om det kommande kriget mot Irak.

Jaha. Det var det. Varmt tack till alla som mailat och hört av sig med anledning av denna spalt. Detta var den sista.

Efter årsskiftet återfinns jag som chefredaktör på Ålandstidningen.