"Jag kräks på det politiskt korrekta"
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-02
Lisa Magnusson försvarar rätten till fula tankar
Idag inleder Sveriges alla tidningar en gemensam kampanj för yttrandefriheten. Och ja, det handlar om modiga journalister i Ryssland och frihetskämpar i Kina. Men det handlar ju om oss också.
För visst lever vi i en välmående del av världen och det finns de som har det svårare än vi, herregud, det finns det ju jämt, alltid är det nån som har det värre. Men yttrandefrihet är inte något relativt, den är ett antingen eller. Därför är den lika viktig här som i Ryssland eller Kina, och därför måste vi slåss för den varje gång, oavsett vad det gäller. Den måste vara absolut.
Och innan vi slår oss själva för bröstet och säger fina saker om demokratin tycker jag att vi borde fundera på hur vi själva har det egentligen. Står du upp för yttrandefriheten? Eller är det bara ett fint ord du svänger dig med fastän du i själva verket tycker att de som tycker fel skall hålla käften? Använder du kanske till och med KRÄNKT-geväret för att tysta folk ibland?
Det är så många som gör det, och det är faktiskt ett av de största hoten mot yttrandefriheten i vår del av världen, tycker jag. Det är som att folk har fått för sig att det är en rättighet att inte behöva ta illa upp, och att allt som känns jobbigt skall bort. Istället för mångfald får vi enfald, de lättkränktas tyranneri. Jag kräks på det där, jag kräks på det politiskt korrekta.
Och hela grejen med yttrandefriheten är ju att den måste finnas till för både konservativa moderater och ultraradikala flator, och för den där surkärringen som tycker att homosexuella skall utrotas, och för Alf Svensson, och för nazisterna, och för kommunisterna, och för liberalerna, och för dig, min vän. Och så snart vi börjar skära i de tankar som inte är tillräckligt vackra så dödar vi yttrandefriheten, då är det goodbye, auf wiedersehen, adieu. För det är en fråga om antingen eller. Om du vill kunna uttrycka det du har på hjärtat så måste du tillåta alla andra också att göra det, jag menar ALLA. På riktigt. Glöm aldrig det!