LO-männen lever inte som de lär

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-04-29

MUF: Facket borde se på sig själva innan de kräver kvotering av styrelser

Den svenska jämställdhetsdebatten är en av vår tids viktigaste diskussioner. De positiva effekterna av en mer jämställd arbetsmarknad och utbildning är stora. Enkelt räknat i ökad tillväxt. Ur ett mänskligt perspektiv ännu större i segrarna av att ingen på grund av kön, bakgrund eller sexualitet får sina livsval begränsade.

Därför är det i grunden olyckligt när debatten tar plötsliga skär i en riktning som begränsar såväl den större diskussionen som människorna den handlar om.

Ett frekvent återkommande exempel är förslagen om kvotering till styrelser som i realiteten endast berör någon procent av befolkningen.

Ja, strukturer kopplade till genus och maktfördelning håller tjejer, utrikesfödda och personer med sexualitet annan än heteronormen utanför.

Samtidigt blir problematiken uppenbar när LO, som idag går ut med krav på kvotering till bolagsstyrelser, är långt ifrån att leva som en lär. LO:s styrelse består av idel vita medelåldersmän där flertalet paradoxalt nog redan är mer eller mindre inkvoterade från sina respektive medlemsförbund.

Kvoteringsivern tillsammans med förslag om exakt likadelad föräldrapenning och mansskatt sätter samtidigt fingret på var jämställdhetsdebatten spårat ur och kapats.

När vänsterpartierna under 1900-talet började omfamna feminismen och förde in idéer om omfördelning och utjämning tills utfallet mellan alla var lika, begränsades en bred jämställdhetsdebatt.

Moderat feminism tar sin utgångspunkt i tron på människans förmåga och strävan efter att göra förutsättningarna lika för alla.

När förutsättningarna är lika ska inte utfallet mellan människors livsval, löner, arbetsmöjligheter och trygghet påverkas av kön, sexualitet eller bakgrund.

Så är det inte i dag. Gamla normer och strukturer, ofta skapade eller understödda av politiska förslag och lagstiftning, begränsar människors möjligheter att vara som en är och bli den en vill bli. Exemplen är många.

Skolgårdsattityder om vad tafsandet från killarna egentligen betyder, glastak på arbetsmarknaden, vem som oftast stannar hemma med barnen eller normerande lagstiftning - som till exempel den just nu debatterade våldtäktslagstiftningen.

Detta är bara några exempel där utfallet av vem som blir tafsad på, slår huvudet i glastaket eller väljer att stanna hemma med barnen gång på gång blir detsamma.

Samtidigt styr starka vänsterkrafter som LO den breda jämställdhetsdebatten till att handla om marginalfrågor.

Det finns många förslag som på riktigt skulle medföra mer lika förutsättningar. En arbetsmarknad som stärker drivkrafterna för kvinnors arbete, mer omfattande jämställdhetsarbete i skolan och ett större jämställdhetstänk hos arbetsgivare i den offentliga sektorn är några exempel. Samtidigt måste fler ta ett ansvar för förändring.

Som konsument, som pojk- eller flickvän, i vardagliga attityder, på sociala medier, i klassrum och på arbetsplatser finns många tillfällen att reagera och börja förändra.

När jämställdhetsdebatten handlar om jobb och utbildning för många går verklig skillnad att göra.

När exempelvis LO medvetet styr debatten mot marginalfrågor som kvotering och inte klarar av att leva som en lär, görs jämställdheten en björntjänst.

Rasmus Törnblom