Klart 65-åringarna kan lära sig Office-paketet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2012-02-14 | Publicerad 2012-02-10
Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M): Så får vi fler att orka jobba längre – våra ambitiösa välfärdsprogram är beroende av arbete
Just nu pågår debatten om hur länge vi ska arbeta i framtiden för att få bra pensioner och god välfärd.
Demografin är en stor men rätt långsiktig utmaning. Några sneglar ändå på mycket kortsiktiga lösningar. ”Arbetstidsförkortning” är nye V-ledaren Jonas Sjöstedts tydligaste politiska idé. Även Miljöpartiet vill att vi ska jobba allt mindre. Det sägs behövas för att vi numera arbetar under allt stressigare förhållanden.
Och visst — det finns viktiga och svåra arbetsmiljöproblem kvar att lösa, framför allt inom kvinnodominerade yrken i välfärdssektorn. Och mer självständiga jobb utan detaljerade instruktioner ger större frihet, men också större risk att uppleva otillräcklighet. Men den långsiktiga trenden i Sverige är tydlig: de fysiska arbetsmiljöerna har blivit allt bättre.
Arbete är kanske inte livets mening, men det borde faktiskt vara meningen att arbetet ska vara mer än bara kortast möjliga plikt. Om fler jobbar med det de vill, kommer också fler att jobba längre än i dag.
Mot denna goda arbetslivsförlängning står alltså idén om arbetstidsförkortning. Lagstadgad arbetstidsförkortning ger naturligtvis fler timmar utanför butiken, kontoret, verkstaden och kliniken. Men till priset av ett fattigare Sverige, med lägre löner och lägre pensioner, som i sin tur tvingar även dem som inte vill, att jobba betydligt längre för samma pension.
Om en kvinna med svensk genomsnittslön arbetar 80 procent i stället för heltid, kommer det krävas att hon arbetar mellan sex och tio år längre än i dag för att få samma pensionskapital under ett helt arbetsliv. Samma intjänade pension alltså — inte mer. Arbetstidsförkortning upphäver inte normala ekonomiska samband.
Det svenska välfärdsbygget vilar något förenklat på två goda ting: hårt arbete och en bred känsla för att det är rätt att hjälpa varandra. ”Arbetslinjen” är ju i grund och botten en krävande socialpolitisk idé, inte en ekonomisk. Våra ambitiösa välfärdsprogram är beroende av arbete, samtidigt som de uppmuntrar till arbete.
Den första svenska pensionen infördes 1913. Pensionsåldern var 67, medellivslängden 59. Det var då. Numera går en vanlig svensk i pension vid 63 och ett halvt och har då ytterligare två decennier framför sig.
I dag har många arbeten som ger mening och som berikar, inte enbart med pengar. Andra har det fortfarande tufft på jobbet. De kanske skulle kunna fortsätta, men inte med samma arbete, eller lika mycket.
Fler borde få möjlighet att arbeta med något annat mellan 50 och 70 än just det de gjorde mellan 30 och 50. Det kräver en hel del av både medborgare och system.
Då kan vi inte regelmässigt möta 55-åringar med avtalspension och avgångsvederlag. Inte heller — som en studie från Linnéuniversitetet visar — systematiskt sortera bort 46-åringar framför 31-åringar inför anställningsintervjuer. Eller tro att 60-åringar är allmänt oflexibla och trötta. Möter vi äldre medarbetare med den attityden är det också just så många kommer att se sig.
På 60-talet var det utmanande att kvinnor kunde jobba lika mycket och lika bra som män. I dag är könsblandade arbetsplatser ett självklart mål.
Tiden är mogen för att nu också se värdet av olika åldrar på samma arbetsplats. Ett samhälle som inte tror att 65-åringar kan lära sig Office-paketet lider av en allvarlig åkomma: åldersdiskriminering. Det är dags att bita i den.
Ulf Kristersson