Skona Iraks barn, Bush
De norska barnpsykologerna Magne Raundalen och Atle Dyregrov skriver på debatt
Debatten om ett krig i Irak har hittills handlat om en diktator och massförstörelsevapen.
De norska barnpsykologerna Magne Raundalen och Atle Dyregrov åkte till Bagdad i januari och frågade knappt 300 irakiska barn vad de tycker om ett krig.
De flesta barnen vill inte ha ett ”befrielsens krig” och är rädda att mamma och pappa ska dö.
När vi intervjuade traumatiserade barn i Bagdad och Basra efter Kuwaitkriget frågade vi dem varför de trodde att det blivit krig. En öppen elvaårig flicka svarade: ”Saddam Hussein tog Kuwait och sa att det var vårt land, fast det var inte sant. Sen kom Bush och bombade oss, han sa att det var för att hjälpa ett litet land, men det var heller inte sant. Han gjorde det för att få kontroll över den arabiska oljan.”
Vi ber Bush, Blair och Bondevik att se i nåd till Iraks 13 miljoner barn. I räkenskaperna som nu görs upp har barnen ingen plats. Kommer det överhuvudtaget att vara möjligt att leva som barn i Irak om ett nytt bombregn, som i intensitet kan jämföras med ett världskrigs, faller över dem?
I januari 2003 har vi träffat barn i Irak, 85 ansikte mot ansikte och över 200 har svarat på våra frågor skriftligt. Deras funderingar inför ett hotande krig handlar först och främst om rädsla för att de och deras familjer kommer att dö. En del tänker ett steg längre: ”Det värsta jag kan tänka mig är att jag blir ensam kvar och vart jag då ska ta vägen.”
När det gäller orsaken till kriget så har de den klar för sig från sexårsåldern och uppåt: det handlar om olja. Någon nämner vapeninspektörerna. De är rädda för att de ska hitta något. Andra säger att de inte kommer att hitta något. Flera av barnen säger att det inte spelar någon roll, att USA har bestämt sig för krig för länge sedan. Och nu har det gått så långt att de inte kan dra tillbaka sina trupper. Det kommer att bli krig.
Även om en del av barnen avslutar med några försäkrande ord till den stora ledaren är det mesta av vad de säger fritt från inövad politisk retorik. De menar allvar och funderar med tårar i ögonvrån. Dessutom pratar vi i enrum med de flesta av barnen. Vi upphör inte att förvånas över att föräldrarna alltid lämnar rummet med ett leende när vi förklarar att det går lättare att prata med barnen om inga andra vuxna lyssnar. När ”barninspektörerna” kommer på besök finns det ingen Saddam-kontroll i familjerna.
Efteråt dricks det kaffe och te och diskussionens vågor går höga runt bordet. Föräldrarna nämner inte heller Saddam Husseins namn allt för ofta, bara någon enstaka gång för säkerhets skull. Det som upptar deras intresse är sanktionerna som i tolv års tid har haft förödande konsekvenser för deras vardagsliv och att massiv bombning nu ska sätta punkt för dem. För dem står det helt klar att orsaken till deras lidande heter USA som har pressat sin vilja igenom i FN. Amerikanerna har gjort det på grund av oljan och för att de vill se ett svagt och undfallande Irak. Men först och främst av föräldrarnas anklagelser kommer påpekandet att de hårdast drabbade är barnen.
Efter fem besök i Irak och samtal med hundratals familjer på temat barn, krig och sanktioner är vi långt ifrån tvärsäkra på hur mycket av deras egna åsikter vi har hört.
Det vi anser oss ha kunnat förstå är följande: de vill inte ha in USA som någon slags befriare eftersom de inte för ett ögonblick kan tro på deras humanistiska retorik mot bakgrund av de sanktioner som låtit irakierna svälta i åratal. Var och varannan familj har ju trots allt förlorat ett barn i diarré, luftvägsinfektioner eller någon annan sjukdom som hade varit lätt avhjälpt med rätt mat och mediciner. Det enda de tror på är att få tillbaka sin egen värdighet i form av mat de kan handla själva, rent vatten, fungerande elektricitet, slippa få in avloppsvatten i husen och på sjukhusen, pengar till mediciner och löner som ligger högre än dagens två till fem dollar i månaden. Detta kommer att ske om sanktionerna hävs.
Det andra vi har förstått är att de identifierar sig med en pressad arabvärld som står mot ett väst som leds av Bush. De kommer inte att stå med öppna armar och ta emot de amerikanska befriarna. Tvärtom kan de mycket väl komma att bjuda motstånd, hur hopplöst det än kan te sig. Kanske kommer Allah att gripa in i sista ögonblicket och ge segern till dem som förtjänar den. De vet nämligen vad de har förlorat.
Olja-för-mat-programmet som inleddes 1995 skulle förbättra familjernas villkor och rädda barnen. Irakierna fick lov att sälja olja och köpa mat och medicin för pengarna. Maten var de tvungna att importera eftersom det var förbjudet att köpa egenproducerade grönsaker, frukt och kött. Detta gjorde att det irakiska jordbruket förföll och barnen blev felnärda eftersom familjernas pengar inte räckte till att köpa den allt dyrare vitaminrika maten. Unicef påvisade skadliga brister av viktiga näringsämnen som A-vitamin, järn, B-vitamin och jod. Dessa ämnen är viktiga för såväl immunsystemet som synen och hjärnans utveckling och dess funktioner.
Nu gick det allt snabbare utför för barnfamiljerna. De blev helt beroende av den dagliga matranson som handlaren i området fick sig tilldelad, mat som de kunde köpa med sina tilldelade ransoneringskuponger. För en barnfamilj räcker månadens ransoneringskuponger bara i 21 dagar, mjölkpulvret endast i 12 av månadens 30/31 dagar. Dessutom rapporteras det att de allra fattigaste säljer så många av kupongerna de kan undvara utan att svälta ihjäl.
Det finns inga bra ställen för barnen i Irak att vara på – inte ens hemma. I en rapport som bygger på information från Unicef dras slutsatsen att föräldrarollen är nere för räkning. Föräldrar som är utmattade av kampen för att få vardagen att gå ihop har inte kraft över att ge barnen den uppmärksamhet och ösa den kärlek över dem som alla barn behöver. Inte heller har de möjlighet att aktivera barnen på ett stimulerande sätt.
Så ser det ut hos de familjer vi knackar på hos i januari 2003. Men trots detta drar de in oss i små lägenheter och hus, är öppna och vänliga, och otroligt glada över att någon bryr sig om hur barnen har det. Varje familjs berättelse bekräftar allt det tragiska vi kunnat läsa oss till i Unicef-rapporterna. Som de ser det är detta ett krig som USA och FN för mot dem, ett krig inriktat mot barnen. Mamma, pappa och morföräldrar har inga problem med att formulera hur hänsynslöst de behandlas av den politik som våra politiker fattat beslut om – och som nu har lagt dem på slaktbänken. De bryr sig inte om att ge sig in i någon krånglig och verklighetsfrämmande skulddebatt, de har att anpassa sig till den som för ögonblicket har slaktarkniven i handen. Och det innebär snart 200 000 soldater utanför husdörren, 120 krigsskepp, 900 tanks, 28:e bombflygflottiljen, 116:e flygledningsflottiljen, 57 flygflottiljen och 49:e jaktflygflottiljen för att bara nämna en del – de allra flesta bombbestyckade. Irakierna har läst samma fakta i sina tidningar som vi har kunnat läsa i Newsweek och Time, att allt detta fram till nu har kostat tio miljarder dollar.
Det är rektorn som lovat att dela ut vårt frågeformulär bland sina elever som talar om de tio miljarderna. Han torkar sina ögon, ser på sina sju barn och säger: ”Jag har åtta dollar i lön per månad. Irak är inget bra ställe att vara barn på. Och när bomberna börjar falla är det inget ställe för barn alls.” Han torkar av sina nybadade fötter, reser sig snabbt och säger med en röst som sviker honom: ”Jag måste gå och be.”
Magne Raundalen
Barnpsykolog vid Centret för Krispsykologi I Norge. Före detta ordförande för norska Unicef
Atle Dyregrov
professor i psykologi, leder Centret för Krispsykologi i Bergen, Norge. Arbetar även för Unicef
Översättning: Gabriella Theiler