Jag är född i Sverige – men får ändå inte jobb
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-12-28 | Publicerad 2015-12-23
Debattören: Det är svårt för väldigt många – oavsett var du kommer från
DEBATT. Jag läste paret där den turkiske maken har sökt jobb i fem år, utan att få nåt.
Jag är helt svensk och sitter i samma sits.
Efter gymnasiet har jag arbetat på svenska företag och myndigheter, med kundtjänst och inkassohantering och genomgått en mängd olika internutbildningar längs vägen. Sen flyttade jag utomlands och var borta i 11 år. Där började jag från "botten" med städ- och fabriksarbeten, callcenter och sedan vidare till jobb inom administration.
För fem år sen flyttade jag hem igen. Nu, fem år senare, så har jag sökt ungefär 6 000 arbeten – och tar mig inte ens till intervju!
Jag har ju ingen större a-kassa att luta mig mot eftersom det krävs ett jobb i sex månader för att kvalificera sig för den. Jag får alltså inga bidrag men har nu fått en a-kassa på cirka 4 000 kronor. Jag söker allt som jag hittar utannonserat och söker även spontant.
Jag söker ALLT. Städning, butiksjobb, lager, vård samt alla jobb som liknar dem jag utfört tidigare och har erfarenhet av. Jag har en trevlig röst och ett vänligt kundbemötande.
De flesta arbetsgivare jag söker hos svarar inte ens på ansökan. De som svarar säger: ”Tack, du var en av 900 sökanden.”
Arbetsförmedlingen tittar på min cv och förstår inte varför jag inte får jobb.
Nån säger: flytta till annan ort. Men hur ska jag kunna göra det om jag inte får bostad?
Hörde en politiker säga att alla som flyttar hit får jobb så fort de kan språket. Jag kan språket! Jag mejlade honom ett kort artigt mail och bifogade min CV, han svarar inte ens.
I dag livnär jag mig på enstaka timvikariat inom vården – de är också svåra att få.
Jag har om jag har tur så får jag ihop så många timmar så jag kan få ut mellan 4 000 och 7 000 i månaden. Eftersom jag inte har vårdutbildning så har jag sökt utbildning förrän nu eftersom jag inte längre kan få studiebidrag. Men jag utbildar mig givetvis och försöker samtidigt leva på de enstaka vikariatstimmar jag får ihop. När jag är klar om ett år, om jag nu orkar så länge, så kanske jag kan få vårdjobb. Eller har slitet varit bortkastat?
Jag skriver den här texten under fingerat namn eftersom jag inte vill bli utpekad som ”den som inte får jobb” – än i dag finns det folk som på allvar tror att de som inte arbetar är latmaskar.
Jag vill också säga att de som tror de är utsatta för rasism när de inte får jobb ska veta att det finns svenskar som pratar svenska, har svenska namn och ser svenska ut som inte ens kommer i närheten av ett fast arbete.
Vad jag önskade mig i julklapp?
Ett jobb som är på minst två dagar i veckan så jag kan betala min värme, äta samt unna mig lite ro i själen.
Maria Grankvist
Namnet är fingerat. Redaktionen känner till skribentens identitet.