Fallet Lena – en skamfläck
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-11-03
Lotta Gray: Svensk cancervård måste kunna ställas till svars när något har gått fel
Det som berör mig starkast när jag öppnar gårdagens tidning är inte bilden av en utmärglad cancersjuk kvinna – trots att det borde vara det som fångar min blick. Det är nästkommande uppslag. Den med hennes familj samlad vid kistan. Tre barn. Den yngsta med pappans arm om sin axel. Svart klänning med vita blommor på. Några lockar som ringlar sig ner mot halsen. Jag kan inte låta bli att undra om hon valde den själv till den här speciella dagen. Den äldsta förtvivlat gråtande med ansiktet dolt i händerna. Hur kunde detta hända? Hur kunde en familjeidyll slås i sådana skärvor att den förmodligen aldrig går att laga igen?
Vi hade en gång världens bästa cancervård. En ledande nation med en maskinpark liknande NASA:s inom bland annat strålningsområdet. Vi slog oss för bröstet och uppvisade fina resultat och snygga diagram. Vi fick valuta för våra skattepengar.
Men något har hänt. Någonstans fungerar inte kommunikationen mellan landsting och kommun och den som drabbas är den cancersjuke och dess familj. Det finns orättvisor inom cancervården som både är socioekonomiska och geografiska och den som har en stark röst och en driven linje får förmodligen den bästa och snabbaste vården.
Sedan jag fick cancer har jag haft fyra olika läkare. Jag hade önskat mig en och samma. Som tittade mig i ögonen och frågade hur min son mår och hur min helg varit. Men vem är egentligen min patientansvarige läkare och vem kan jag vända mig till när min tjocktarm tillhör Södersjukhuset och min opererade lever Huddinge?
Jag vill ha en läkare som tar sitt ansvar och strider för mitt liv. Som kan min historia och ser oss som ett team. Jag vill utgå från att min läkare gör det bästa för mig. Att man kämpar och slåss, diskuterar och orerar om mitt fall med endast det bästa för ögonen. Det vill jag tro och det måste jag tro men jag förstår samtidigt att cancerbranschen numera är en spillra av sig själv.
Vad hände Lena Hammar? Vad var det som gjorde att hon föll mellan stolarna och kommer fler att göra det? Hur ska man kunna vara trygg i sin sjukdom när sådana uppenbara missförhållanden uppdagas som detta och hur ska man kunna vila i en vetskap om att behandlingsplanen är den absolut rätta och bästa?
Någon måste ställas till ansvar i stället för att alla skyller på varandra. Det krävs ett övergripande ansvar. Fler koordinatorer. Förkorta den orimligt långa väntan på röntgenbesked och öka samverkan mellan offentliga och privata sektorn. Stoppa den psykiska ohälsan som sänker oss med all denna oro och väntan. Och det är definitivt på sin plats att nu standardisera obligatorisk screening för kolorectalcancer i hela Sverige, inte bara i vissa län.
Jag kämpar vidare på mitt håll. Skriker högt när jag inte blir sedd. Ringer och tjatar om röntgenbesked och googlar frenetiskt på överlevnadsstatistik. Och varje kväll är jag så fruktansvärt lycklig som får vara här. Jag pussar min femåring på pannan och är fortfarande Lotta. I går, i dag och i morgon.
Lena somnade in den 19 september – alldeles nyss. Fall som hennes är en skamfläck på den redan befläckade cancerhimlen.
Och den viktigaste frågan av alla kvarstår:
Dog hon i onödan? Hade detta aldrig behövt hända om alla instanser hade skött sitt jobb? Utrett hennes anemi, gjort en lyckad bukoperation och inte missat hennes strupcancer trots röntgen?
Svensk cancervård måste kunna ställas till svars när det går fel. Och den måste se även den människa som är för svag för att kunna skrika själv.
Lotta Gray