Det är synd om arbetarrörelsen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-10-02
Jag tyckte synd om SSU:s ordförande Anna Sjödin när hon grät i rättssalen i förra veckan. Precis som jag tyckte synd om Göran Persson när han kom till tv-studion på valnatten som den stora förloraren. Elände är det givetvis för dessa folkvalda personer. Elände är det också för arbetarrörelsen.
Men vems är felet? Det är många, har jag förstått, som anser att folkvalda och i synnerhet sossar inte har något eget ansvar och för dessa blir svaret givetvis att massmedia bär skulden.
Det brukar heta att den som är fri från skuld kastar första stenen. Anna Sjödin kastade många stenar efter den där förödande natten som slutade i fyllecellen. Kanske skulle Anna Sjödin ha tänkt efter före och åtminstone tagit en time out över valrörelsen. Även om det skulle ha varit ett rysligt nederlag för hennes karriär. Blir hon nu dömd i tingsrätten faller hon hårt.
Göran Persson föll också hårt. Han kastade inte så många stenar men han missbedömde läget. Trodde att han var oslagbar. Slutsatsen vi kan dra är att makten förblindar. Det är inte så lätt att se klart.
Lärdomen som arbetarrörelsen bör dra är att det hjälper inte att folk tycker synd om ledarna när valet redan är förlorat. Det är faktiskt arbetarrörelsen som det är mest synd om.