Inför en nollvision för bältningar i psykatrin
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-04-03
S: Mer kunskap och nya metoder ger mindre tvång
Nyligen rapporterade media om en ung kvinna som vårdats vid psykiatrin i Uppsala och blivit fastspänd 29 gånger på en månad. Många har reagerat och man blir illa berörd av det som hänt. Rättsäkerheten får inte äventyras i psykiatrin och tvångsvården. Bältesläggning är omtvistat och risken finns att vården försvåras av det trauma som just fastspänning innebär, och kan skapa djupa sår hos den enskilda patienten.
Men Uppsala är inte unikt. Bältesläggning är inte ovanligt i svensk psykiatrivård. Under 2012 rapporterades 4 159 fastspänningar, vilket motsvarar 3,1 fastspänningar per patient och det finns ett mörkertal på grund av bristande dokumentation och insyn. Det är oacceptabelt.
Vi vill ha en nollvision för bältesläggning i psykiatrivården. På sikt bör metoden fasas ut och ersättas med andra arbetssätt så som man gjort i flera andra länder.
”Tydligast av allt är remmarna runt armar, ben och midja, och värst av allt är den fruktansvärda upplevelsen av att inte kunna komma loss.” Så berättar en av de ungdomar som Barnombudsmannen intervjuat i sin rapport ”Bryt tystnaden”. Citatet handlar om bältesläggning. De senaste 15 åren har sjukhusvård för unga kvinnor mellan 16 och 24 år, efter självmordsförsök eller avsiktlig självskada, fördubblats. Sjukhusen tar emot fler och fler som lider av självdestruktivt beteende.
Var tredje fall av bältesläggning sker på en ung kvinna. Många av dem brottas med personlighetsstörning, känslomässig instabilitet, ångest och självhat. Vissa av dem har en historia med sexuella övergrepp som gör att fastspänningen i psykiatrivården blir en fruktansvärd och outhärdlig upplevelse.
Rättsäkerheten i psykiatrivården, särskilt för barn och unga, måste stärkas. Dålig insyn och en svag ställning för patienten är ett problem. Fastspänning ska vara en sista akut åtgärd vid allvarlig psykisk störning men har kommit att användas för lättvindigt. Ökad kunskap och en minskad personalomsättning samt en annan kultur, nya metoder och förebyggande insatser i psykiatrivården är förutsättningar som skulle kunna leda till att bältesläggning fasas ut. SKL:s projekt ”Bättre vård – mindre tvång” har visat att det är möjligt att kraftigt minska behovet av tvångsåtgärder. Det är ett steg i rätt riktning men vi menar att det är dags att fasa ut metoden på sikt.
Att var femte barn och ungdom i Sverige mår dåligt är ett samhällsmisslyckande och en tydlig indikation på att vi måste göra mycket mer. Många av dem möter en vård som inte klarar sitt uppdrag. Vården måste bli bättre på att möta barn och unga med psykisk ohälsa. Politiken har ett ansvar att samverka över alla organisationsgränser – kommun, landsting och stat för att förebygga personliga tragedier, mänskligt lidande och samhällsekonomisk skenande kostnader. Unga och anhöriga upplever att de lämnas ensamma och måste vara experter på vårdkedjan.
Så får det inte vara. Vi vill se följande:
Nollvision för bältesläggningar genom att behovet av tvångsåtgärder minskar. Många patienters erfarenhet är att fastspänning gör mer skada än nytta.
Ökad kompetens och kontinuitet bland personalen i psykiatrin. Det behövs fler händer i psykiatrin och ökad status att för det medicinska området.
Öka tillgängligheten för barn- och unga i vården. Fler och tidigare insatser för att fånga upp barn och ungas psykiska ohälsa. Det ska vara enklare att få kontakt med vården när man börjar må dåligt genom en väg in och att varje barn får ett eget ombud eller vårdlots.
Lena Hallengren (S),
riksdagsledamot och vice ordförande i socialutskottet
Vivianne Macdisi (S),
landstingsråd i Landstinget i Uppsala län och ledamot av Socialdemokraternas partistyrelse
Agneta Gille (S),
riksdagsledamot och ordförande för Socialdemokraterna i Uppsala län