Krisen är ett faktum
Oredan i SR:s styrelse beror på ett socialdemokratiskt maktspel – och det är oklart exakt vem som dragit i
trådarna.
”Men sökarljuset bör riktas mot både kulturminister Marita Ulvskog och Göran Persson själv”, skriver journalisten Anders Carlgren.
Olle Wästberg, före detta styrelseordförande i Sveriges Radio, ser en framtid där radions självständighet hotas.
Sveriges Radio står i dag helt utan fungerande ledning. Avgående radiochefen Lisa Söderberg saknar verklig makt och styrelsen med Marika Ehrenkrona i spetsen är bortblåst av socialdemokratisk maktpolitik på allra högsta nivå.
Hur kunde det ske?
Traditionellt har socialdemokraterna alltid tillsatt posten som ordförande i Sveriges Television, medan de borgerliga partierna har ”fått” Sveriges Radio. Tillsättningar av de verkställande cheferna har socialdemokraterna däremot officiellt aktat sig för att lägga sig i.
Det hindrar inte att de båda nu sittande verkställande direktörerna, Lisa Söderberg (SR) och Christina Jutterström (SVT), båda tillsattes efter politiska uppgörelser.
När Söderberg tillsattes 1996 var det en rent politisk uppgörelse mellan folkpartiet och socialdemokraterna. Och när Jutterström tillsattes 2001 hade hon själv utrett posten och för de flesta inblandade är det väl känt i vilka politiska kretsar hon hämtar sina övergripande programpolitiska råd.
SVT har därmed ett socialdemokratiskt dubbelkommando med Allan Larsson som ordförande och Jutterström som vd.
Beträffande SR var Partiets övergripande strategi att få till stånd en liknande lösning där. ”Nu tar vi SR också”, hette det i korridorerna. Men det sprack när de borgerliga nominerade Ehrenkrona som ordförande.
Då blev den kvarvarande strategin att åtminstone få en vänsterprofil på den nya verkställande ledningen. Den icke partistämplade vänstermannen Svante Weyler var deras perfekta val.
Men Ehrenkrona & Co lyckades trumfa igenom Joachim Berner. Detta skedde under protester från den enda person i styrelsen, förutom ordföranden, som är direkt tillsatt av regeringen, nämligen suppleanten Margareta Garpe.
I partikretsarna gick man i taket över namnet Berner, eftersom han hade en liberal stämpel på sig från både Dagens Nyheter och Expressen.
Partiets strategi var nu på väg att totalhaverera. Men den hjälpande handen kom från facket, som plötsligt vände sin kappa och började ropa om Berners Schyman-löpsedel, Expressens upplagesiffror och påstådda sextrakasserier. Därmed var han politiskt död som vd. Politiskt död på en post som inte ska tillsättas efter politiska kriterier.
När Ehrenkrona i går fick sparken av regeringen står Partiets mediemakt nu helt naken. Plötsligt friläggs vilka bindningar som finns mellan socialdemokratin och de påstått oberoende public service-företagen.
I detta tidiga skede efter
att Ehrenkrona fått sparken
är det oklart vem som
ytterst drar i trådarna.
Men sökarljuset bör riktas mot både kulturminister
Marita Ulvskog och Göran Persson själv.
Sedan tidigare är det till exempel känt att Persson haft synpunkter på TV4:s koncessionsavtal med staten. Det stinker också om Ulvskogs krokodiltårar när hon säger att ”företaget lidit allvarlig skada”.
Hittills har både Ulvskog och Persson kommit undan helt och hållet under den nu månadslånga krisen på SR.
Med en bortsopad styrelse och en i praktiken tom vd-stol är Partiet därmed tillbaka till en punkt där helt nya pjäser måste upp på brädet. Berner är politiskt död. Weyler har fått brännskador som inte går att hela. Ehrenkrona har fått sparken.
De nya pjäserna kommer att få köpas dyrt. Mycket dyrt. Och därtill av en mediemakt som är naken.
Det enda vettiga alternativet är att tillsätta en politiskt helt obefläckad styrelse. Men det vågar inte Partiet.
Anders Carlgren
journalist, tidigare utrikeskorrespondent
och programledare på SR och SVT
På så många andra sätt kunde det ju inte gå. Oavsett klokskapen i själva personvalet till vd kan en styrelseordförande som inte kan tillsätta chef för det företag hon leder inte vara kvar.
Många har naturligtvis skadats av processen inom Sveriges Radio. Nu är det viktigaste att inte själva idén om en självständig public service-radio försnillas i hanteringen.Själva idén med public service är att erbjuda ett alternativ till kommersiella medier. Saker som skulle haft svårt att få en chans i en rent reklamfinansierad miljö kan finnas i public service. Det bidrar till mångfalden i kulturliv och samhällsdebatt.
Radioteatern når fler än någon annan teaterscen. P2 är Sveriges största konsertlokal. P3 är, bland mycket annat, en introduktör av den nyaste populärmusiken, som heller inte de kommersiella radiostationerna vågar sig på. För mig som bor på andra sidan av Atlanten är Ekot (via internet) en livlina till det svenska samhället. Det är inte svårt att motivera att Sveriges Radio har ett unikt utbud.
Tack vare den reklamfinansierade radion finns ett brett utbud av populärmusik. Nästan alla smaker kan tillgodoses. Alternativen har ökat. Men det är uppenbart att mycket av det som erbjuds i Sveriges Radio helt skulle försvinna om det inte fanns en publicservice-radio.
Sedan kan man naturligtvis ha lite
olika uppfattningar om hur public
service ska organiseras, hur mycket material som ska köpas in från fri-
stående producenter och hur mycket radio ska kosta.
Det finns för närvarande tre hot mot Sveriges Radios självständighet.
Det första kommer naturligtvis från dem som säger att det inte behövs någon radio ”i allmänhetens tjänst” och vill lägga ner public service. När det blir miljonrullning och legitimitetsproblem får de vatten på sin kvarn. Arga licensbetalare hör av sig och vill inte vara med längre.
Det andra hotet handlar om politiseringen. Förr bestod styrelsen för Sveriges Radio av representanter för folkrörelser och stora tidningar. Det var inte så lyckat. Intresserepresentanter bevakar sina intressen och det lade hämsko på utvecklingen inom mediet. Numera utser regeringen styrelseordföranden och en särskild ägarstiftelse, utsedd av riksdagspartierna, resten av styrelseledamöterna. Syftet med den konstruktionen är att lägga public service-medierna på armlängds avstånd från politikerna.
Efter problemen med vd-frågan på SVT för några år sedan och nu på SR är det självklart att fråga sig om ägarstiftelsen lyckats särskilt bra.
Kanske kan man hitta på en annan lösning, men den får inte innebära att de politiska partierna kommer närmare public service.
”Statsradio” brukar vara glåpordet från dem som inte gillar public service. Det är missvisande; jag tror att få radiojournalister bugar sig mot regeringsmakten. Men SR bör, lika lite som andra medier, bli helt personalstyrt. Det behövs en styrelse av utomstående. Risken är annars stor att radion blir en värld i sig, styrd av de interna kotterierna.
Det tredje hotet är viljan från dominanten SvT att sluka radion. Tekniken för radio respektive tv kommer närmare varandra. Den digitala världen skiljer inte på ljud och bild. Både för mediebyråkrater och för dem som gillar stora organisationer ligger det nära till hands att vilja slå samman SvT och SR.
Så är det i Norge. Med resultat att radion blir styvmoderligt behandlad. Televisionen får alltid mest medieuppmärksamhet och har alltid lättast att få sina ekonomiska krav tillgodosedda. Radion är en egen medieform, med ett eget journalistiskt språk och ett unikt utbud som skulle må dåligt av att ligga i samma organisation som tv.
Därför är det viktigt att de närmaste månadernas bevakning av Sveriges Radio handlar om mer än de senaste avtalen och maktkamperna. Det kan vara radions självständighet som står på spel.
Olle Wästberg
Sveriges generalkonsul
i New York
Styrelseordförande i Sveriges radio 1996–99