Bara pengar räknas – inte människor
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-10-26
Inkomstskillnaderna mellan låg- och höginkomsttagare är större än någonsin. Jag är inte förvånad. Sedan västvärlden införde det nyliberala ekonomiska synsättet har fattigdomen återkommit. Milton Friedman fick Nobelpriset för sina nydanande idéer 1976 och då demonstrerade framsynta människor mot pristagaren. De var rädda för vad det fria kapitalet skulle åstadkomma.
Rädslan var befogad. Sedan den offentliga sektorn stämplats som tärande, sedan politiska mål som låg arbetslöshet prioriterats ner och det fria kapitalet fått fritt svängrum har klyftorna ökat.
Det är inte längre människans bästa som prioriteras. Det är kapitalets. Bara ekonomin blir bra och budgetunderskotten försvinner så kommer folk att må bra är tesen. I den visionen finns också övertygelsen att alla är sin egen lyckas smed.
Arbetslösa är lata och sjuka simulerar. Politiken som förr hade rollen att vara en regulator till marknadskrafterna är numera endast en liten svans som i bästa fall kan lindra de värsta smällarna mot människor.
Men den lyckas dåligt med sitt uppdrag. Den nya verkligheten talar sitt tydliga språk. Ökad kriminalitet, många hemlösa och vräkta. Fattigdom och vanvård av människor i välfärdssamhällets tjänst.