Alice Eggers: Raketerna gör min hund skräckslagen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-12-20
Följ lagen - kräv tillstånd för fyrverkerier i tätbebyggda områden
Ungefär 300 personer skadas varje år, 150 bränder bryter ut, vilda
djur får panik och orsakar bilolyckor, tama djur bryter sig ur hagar
och stall, krigsdrabbade får ångestattacker, dementa förstår inte vad
som händer och blir skräckslagna, 200 miljoner spenderas varje år,
miljön förstörs… Ju mer jag läser om konsekvenserna av svenskarnas
nyårsfirande desto mer förundrar blir jag över att det inte redan är
förbjudet. Men det måste vara någonting så lockande i pyroteknikens
under att man ser mellan fingrarna med det lidande det orsakar. Själv
vet jag inte, jag har nämligen tillbringat senaste nio nyårsaftnarna
inne på en toalett med en skräckslagen hund.
Sedan den dagen jag skaffade den lilla valpen Norpan i maj 2003 har
jag lovat honom att jag ska ge honom det bästa liv han kan få. Han
kommer inte behöva gå hungrig, han kommer inte behöva bli isolerad,
han kommer få utlopp för sina naturliga drifter, jag kommer skydda
honom från faror. Jag har dessutom enligt djurskyddslagen skyldighet
att inte utsätta honom för onödigt lidande.
Men ett par veckor om året misslyckas jag att hålla honom trygg.
Ibland är det åskväder, ibland är det skjutbanor i skogen, men
framförallt är det de vedervärdiga veckorna andra kallar ”jullov” som
för oss är dagar i skräckfylld väntan på nästa panikattack. När min
hund blir rädd kastar han sig upp mot väggar, han försöker gräva hål i
kaklet i badrummet, han kräks, han kissar och bajsar på sig, han
hyperventilerar och skriker i fasa. Vi har varit igenom alla metoder,
från skotträning vid skjutbana till CD med fyrverkeriljud, till
Nozinan som paralyserar kroppen men inte dämpar skräcken till
Azelopram (bensodiazepiner), som gör det lite lättare i några timmar
men skulle behöva överdoseras för att sträcka sig över dessa veckor.
Från DAP-halsband (halsband med ett typ av feromonpreparat som ska
verka lugnande) till Tranquil (hälsokost lugnande), Xylkéne (hälsokost
lugnande) och vanlig valeriana.
Men inget av det hjälper mot den främsta boven – oförutsägbarheten.
Från julafton till trettonhelgen finns det inga säkra tider för oss
att vistas utomhus, när som helst och var som helst kan det smälla
till. Och varje gång växer paniken i både hunden och mig. Så nu ber
jag om hjälp.
Det är egentligen enkelt, vi gör det redan på exempelvis
Valborgsmässoafton, samlas på en bestämd plats på en bestämd tidpunkt
för att tillsammans uppleva ett firande. En förening eller kommunen
ansöker om tillstånd och kan sedan organisera fyrverkerier som på
riktigt är de skådespel som folk så ogärna vill gå miste om. Samtidigt
kan säkerheten höjas med brandvakter och nolltollerans mot alkohol
bland dem som hanterar pjäserna. Och vi som inte vill fira alls kan
enkelt hålla oss undan.
Enligt ordningslagen krävs det nu tillstånd för att avfyra fyrverkerier
endast om användningen innebär ”risk för skada på eller någon
beaktansvärd olägenhet för person eller egendom”. Jag anser det bevisat att den risken alltid finns, åtminstone i tätbebyggda områden, och alltså borde tillstånd alltid krävas redan med nuvarande lagstiftning.
Det är min övertygelse att när denna lag börjar praktiseras på riktigt,
när det inte längre kommer vingla runt berusade män och små barn och
hantera krut mitt bland folk, så kommer vi undra hur det kunde vara
socialt accepterat från början. Minns ni när man fick sitta och kedjeröka på en restaurang tjugo centimeter från någons påkostade middag? Visst låter det absurt nu. Lagen om rökförbud på krogen genomfördes när
majoriteten mentalt redan var ikapp den, nog torde det gälla för
okontrollerad pyroteknik också?
Alice Eggers