Jag skulle kunna bli en riktig satkärring

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-05-26

Lisa Magnusson förstår alla sura kvinnor i snabbköpet

Jag önskar att jag vore en sån som kunde nöja sig. Som kunde tycka att det kändes helt okej att sitta typ i kassan på Konsum och scanna av folks varor med en sån där ean-mojäng som piper på ett asirriterande sätt, ta betalt, och så NÄSTA! Dag ut och dag in, år efter år.

En del klarar ju det. Det finns till exempel en kassörska i mataffären jämte mig, hon ler jämt. Säger hej, hur mår du. De flesta kunderna svarar inte ens förstås, de är väl stressade och vill bara hem och skaka av sig sina klängiga ungar framför teven och sätta igång med middagen. De märker nog knappt att hon sitter där. Ändå fortsätter hon le. På ett sätt antar jag att hon är ganska dum i huvudet som inte lessnar på skiten och bara lägger ned, fast mest är hon ju avundsvärd som kan sitta där och vara nöjd trots allt.

Själv skulle jag inte fixa typ ett jobb som expedit, det vet jag. Jag är helt oserviceinriktad, jag skulle bara bli surare och surare och det skulle inte ta lång tid innan jag hatade kunderna så innerligt att det fullkomligt vällde ut ur öronen på mig och folk började undvika min kassa. Mm, jag skulle lugnt kunna bli en riktigt vidrig satkärring om omständigheterna ville sig illa.

Det är ju så lätt hänt: Man har en massa drömmar, man vill så mycket. Men livet kanske ger en citroner så det blir lemonad istället och den smakar förjävligt, man får ett bittert drag kring munnen. Och sedan sitter man där i kassan på snabbköpet och surar i stilla desperation, och aldrig nånsin händer det där man önskar sig, och rätt vad det är har det gått 40-50 år och så dör man och ingen, absolut ingen, saknar en.

Gud, det där stressar verkligen mig.