Persson ger order och rörelsen hukar sig
För första gången skriver Göran Persson om eurobråket i partiet. Motståndarna till EMU behöver inte alls hålla tyst – men vi på ja-sidan måste höras mer, är hans slutsats.
För Göran Greider har de senaste dagarna varit en närmast chockartad upplevelse: Det här är inte demokrati, det här är mobilisering. Socialdemokratin är idag ett socialliberalt parti med nyauktoritära drag, skriver han.
Nej, jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det som vi de senaste dagarna läst, sett och hört: som om det handlade om en militär befälhavares krav på disciplin så kallas det för ”rättning i leden” när statsminister Persson går ut och ställer ultimatum till nejsägare i regeringen och på departementen.
Och kanske handlar det precis om det: inte demokrati, inte öppen debatt – utan istället en mycket obehaglig känsla av att nu ska det mobiliseras.
Vad är det för slags rörelse som går ut med så auktoritära tonfall? Var inte tanken med att folkomrösta om EMU just att frågan inte skulle avgöras i riksdagen, därför att de flesta partier är kluvna i frågan?
Men kanske borde jag inte bli så förvånad.
För det första är socialdemokratin knappast längre någon folkrörelse. Där finns inte längre några massor av fritt susande gräsrötter som reser sig trotsigt där makthavarna stövlat fram. Vad som finns är några tusen ytterst lojala ombudsmän plus ett antal medlemmar som är kommunalråd eller innehar någon annan förtroendepost.
Så ser partiets kärna ut. Det sitter inte många medlemmar på mötena som plötsligt visar sig ha en alldeles fri syn på saker och ting. De som nu starkast reagerat på Perssons metoder är nog därför folk i allmänhet – samt de kvarvarande, tappra socialdemokrater som vill se en rörelse med högt i tak.
Ovanför denna bastanta och lojala partibas seglar för det andra en ordförande, Persson själv, som både av egen vilja, av politisk skicklighet och på grund av det sätt varpå EU idag fungerar blir allt mer – som det brukar heta – presidentlik. När han känner att han inte har riktig kontroll på sin regering och sitt parti tar han till grepp man trodde hörde till det förflutna: Ultimatum! Är du inte med oss så är du emot oss!
Jag skulle ge mycket för att nu blicka in i medvetandena hos t ex de socialdemokratiska kommunalråd – jag känner till några – som är EMU-negativa.
De mår väl just nu ungefär som Sjostakovitj kunde göra när partiledningen inte gillade hans musik. Där sitter de och grubblar: Vågar jag delta i debatterna jag tackat ja till? Kan jag skriva min EMU-kritiska artikel i lokaltidningen? Att se och höra det växande följet av rädda och osäkra socialdemokrater är beklämmande.
Visst, järnhård disciplin har alltid funnits inom socialdemokratin. Skillnaden är bara den att i årtionden var ledningen besjälad av en progressiv reformvilja. Så är det inte mer: partiets toppskikt har tvättats rent från sådana idéer, ja, de har sköljts ner med välkomstdrinkar på tusen och åter tusen mottagningar i Bryssel.
Socialdemokratin har därmed blivit ett veritabelt flugpapper för karriärister; unga ambitiösa människor från medelklassen vet att några snabba och intressanta karriärer inte kan göras i de rätt så tafatta borgerliga partierna. Nej, det är socialdemokratin som erbjuder karriärstegar mot den europeiska himlen. Och det är tillträdet till den himlen som – även för Persson – öppnas eller sluts den 14 september.
Så vad står vi med för rörelse? Social utarmning därnere och idémässig uttunning däruppe ger följande signalement: Socialdemokratin är idag ett socialliberalt parti med nyauktoritära drag. Där befinner vi oss faktiskt.
De försök att få tyst på nejsägare vi sett i veckan är därmed ingen liten sak. Det är ingen ”affär” som får blåsa över. Detta handlar ytterst om ”takhöjden” inom socialdemokratin och kanske i svensk politik överhuvudtaget för lång tid framöver.
Hur mycket ska det få debatteras? Hur fritt? Persson är naturligtvis en maktspelare. Han räknar med att upprörda väljare snart glömmer de pinsamma scenerna när maktspråk skulle tysta rörelsens nej-röster. Kallt räknar han med att snart bär nej-sidan enbart vänster- eller miljöpartistiska ansikten: Nej till EMU trängs ut i marginalen trots att en majoritet av s-väljare och LO-medlemmar är mot EMU.
När jag nyligen på ett möte om EMU nämnde att statistiken talar sitt tydliga språk – kvinnor och arbetare är mest emot EMU – invände en av de där lojala ombudsmännen att dessa grupper så lätt faller offer för myter och missförstånd och därför inte inser sitt eget bästa. Att det skulle finnas något rationellt i EMU-nej-sägandet för en kvinnlig arbetare var honom främmande. Jag stirrade på honom. Till slut rodnade han i alla fall en smula. Och jag tänkte på Kommunals strejk: Är den inte i grunden riktad mot de uppifrånperspektiv som i dag styr regeringens ekonomiska politik? Det där synsättet speglar ju den förändring partiet genomgått under loppet av nittiotalet: perspektiven underifrån anses numera bygga på missförstånd och måste informeras och kampanjas bort. Och då är de mest hårdhänta metoder acceptabla.
Från talarstolarna kommer i dag, denna löntagarnas stora dag, därför ministrar utan munkavle att höja sina modiga röster för att svenska löntagare ska avstå från makten över valutan och penningpolitiken. Vilket skådespel!
Jag ställer mig solidarisk med de återstående socialdemokrater som, med hela sin själ, tillhör arbetarrörelsen men inte delar lojaliteten med ett kampanjparti. Jag uppmanar fria socialdemokrater att slåss för den takhöjd som gör att underifrånperspektiven – klass och kön – kan tas på allvar. Jag tycker att allmänheten ska minnas de här dagarna då Persson visade vilket auktoritärt ledarskap han faktiskt utövar.
Vad gör jag sedan? Jag skrattar förstås och ser historien rulla vidare med sina eviga sociala strider och sina övergivna, sina förändrade eller sina helt nya rörelser.
Göran Greider
Författare,
chefredaktör på
Dala-Demokraten
Gör i senaste numret av Ordfront Magasin en längre analys av vad som hänt med socialdemokratin.