Tungt att se fruarnas nervösa blickar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-24
23 polska gruvarbetare omkom när de skulle plocka upp den tekniska utrustningen och stänga den olycksdrabbade Halembagruvan. Gruvolyckor är vanliga runt om i världen. I Sverige har vi numera säkrare gruvor och en av de största hälsoriskerna för gruvarbetare är belastningsskador. Men det var inte länge sedan dödsolyckor bland gruvarbetare också var vanliga här. Jag kommer själv från ett gruvsamhälle och min farfar dog i gruvan när han 42 år gammal. Det var också hans sista dag på jobbet, han hade fått möjlighet att vidareutbilda sig. Jag minns så väl när vi fick dödsbudet. Först hörde vi sirenerna från gruvan då visste vi att något hade hänt, sedan ambulansen, sedan tystnaden och till slut telefonen som ringde.
Farfar var inte den ende som dog i vårt gruvsamhälle. Det var många familjer som drabbades. Rädslan för döden och olyckorna bar vi alla med oss ständigt.
Det var tungt att se dessa nervösa och rädda fruar som väntande och hoppades på ett positivt besked från gruvledningen i Halemba. Hoppet är det sista som överger människan säjs det. Den sorg de nu måste bära förstår jag så innerligt.