Sverige har råd att värna om de svaga

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-05-02

Marcus Birro: För vilka är vårat trygghetssystem egentligen till för?

Vi är många som tagit striden. Vi är många som faktiskt försökt göra våra röster hörda, som tagit vår medborgerliga plikt och rättighet på allvar och faktiskt försökt protestera mot en ny obarmhärtig tids skoningslösa människosyn.

Just därför blir man både arg och förtvivlad när man läser hur regeringen lyssnat på all denna folkliga vrede. Man har inte lyssnat alls. Jag vet inte hur ni fungererar men jag känner bara att jag blir ännu mer förbannad.

Det är inte sant att människor i Sverige inte blir förbannade som i andra länder. Vi blir förbannade men vi skramlar i tysthet med vår vrede. Vi håller den för oss själva. Varför? Därför att vi tror att vi är ensamma. Vi lever på många sätt med väldigt avstånd mellan oss. Och är man till råga på allt, sjuk, förtvivlad och fattig blir den egna rätten, människovärdet, inte det första man prioriterar.

Nyheter presenteras alltid lösryckt i Sverige. Ena dagen är det Bris som slår larm. Nästa dag berättas det att allt fler människor fryser ihjäl. Sedan kommer larmrapporter som visar att de fattigaste barnen blir allt fattigare. Ingen verkar vilja se mönstret som bildas. Ingen verkar se att allting i ett samhälle hänger samman.

Nu presenterar regeringen ändringar i sjukförsäkringen och det är uppenbart att det folkliga uppropet för värdighet, tolerans, solidaritet och empati inte har hörts in i maktens salar. Lyssnar inte regeringen på människor? Är man så frikopplad från hur människor som lever på marginalen har det?

För på en punkt har Försäkringskassan haft rätt hela tiden i sina svar mot mig och andra i den här frågan. Det är inte majoriteten som far illa i systemet. Det är inte ”de flesta” som råkar illa ut. Jag har klarat mig. Kanske du också. Men solidaritet handlar om att se längre än den egna näsan räcker.

Att värna om de svaga i ett samhälle är heller inte bara en barmhärtig Karl Bertil Jonsson-aktig grej man gör för att bli varm i hjärtat. Man gör det också eftersom man minns tiden man själv tvingades leva på bidrag, när socialsekreteraren hånskrattade åt mina planer på att bli författare.

Man minns själv striden man tog med Försäkringskassan för att så sitt för tidigt födda och döda barn klassat som ett riktigt barn. Man minns striderna. Man minns kampen för sin rätt. Man inser att skarvarna i ett samhälle aldrig är bråddjupa.

Vi klättrar upp och ner i denna samhälleliga grop under hela livet. Du kan alltså ganska raskt bli en av dem som du försöker hålla ifrån dig. Slutsats? Vi är ett folk. Vi är alla medborgare och medmänniskor.

Dina medelklasstrygga väggar, din kakelugn och ditt nyrenoverade kök, dina söndagsmiddagar och allt småborgerligt (och underbart) du omger dig med skyddar dig inte från någonting. Du kan raskt rasa från ”en av de flesta” till ”en av de få”.

Vi rör oss i cirklar, förbi varandra hela tiden. Det finns inget vi och dem. Det är bara något makten vill få oss att tro. För om vi tillhör en grupp människor spelar det liksom ingen roll hur vi behandlar de andra. Men de andra är vi de också…

Jag minns när jag drack. Jag brukade stå och stampa en bit ifrån Systembolaget fem i tio för att inte beblanda mig med fyllorna som hängde på dörrhandtaget när de öppnade. Jag övertygade mig själv om att jag inte var en av dem. Men visst var jag det.

Jag stod exakt lika långt ner i samma hål. Så fungerar solidariteten, den sträcker sig längre än den uppvärmda medelklasslyan jag bor i. Den är mer värd än tornrummet jag sitter och skriver i.

En annan sak är att regeringens nya förslag kommer drabba både medborgarna och de anställda på Försäkringskassan. Kanske är det vad som krävs för att få alla enskilda handläggare som ”bara följer regler” att reagera?

Grundfrågan återstår alltså: För vilka har vi våra trygghetssystem?

För den sobra medelklassen som sällan behöver det eller för de som faktiskt är i behov av det?

Sverige är ett rikt och vackert land. Vi har råd att värna också om de som är i minoritet.

Ett samhälle definieras alltid utifrån sin svagaste punkt.

Dagens debattör

Marcus Birro

35 år, Norrköping. Poet och författare.