”Parasitstämpeln får folk att ta livet av sig”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-23

Utförsäkrade Paulina: Min ekonomi förgör mig

Vad ska jag göra, Ulf Kristersson? Kan du tala om för mig det?

Jag har aldrig haft ett arbete, aldrig haft en anställning på grund av mina livslånga problem med ångest, panikattacker och depression. Jag har arbetat, jobbat hårt, men aldrig varit anställd. Jag har haft försörjningsstöd från soc. och arbetstränat innan jag blev ”självförsörjande” 2007. Det vill säga sjukskriven med sjukersättning från Försäkringskassan.

För ett år sedan blev jag utförsäkrad fast jag inte var frisk. Dagarna var slut, tidsfristen var ute. Min rehabilitering, som var så viktig i Försäkringskassans planering för mig, kom aldrig till stånd. Det fanns inga resurser. Min psykoterapi blev avbruten för psykologen sa ifrån sig. Anledningen? ”FK var en tredje försvårande part” som ställde ideliga frågor om HUR och NÄR?!

Jag blev insparkad på Arbetsförmedlingens introduktionsprogram. Livrädd och sjuk. Jag försökte i tre månader för om de misslyckades, om JAG misslyckades så skulle de tre månaderna kvalificera till nya sjukdagar… Ja, jag misslyckades. Ännu ett personligt nederlag att lägga till handlingarna. Då kom chocken: jag fick inga nya sjukdagar för jag hade aldrig haft en sjukpenninggrundande inkomst. Aldrig varit anställd. Jag var tvungen att fortsätta gå på arbetsförmedlingen – sjuk!

Bara det faktum att jag aldrig varit anställd är ju i sig ett bevis på min sjukdom. Min läkare från vuxenpsyk ville att jag skulle vara sjukskriven i två år. Arbetsförmedlingen visste inte vad de skulle göra, handläggarna slutade på löpande band, den senare bad mig ”ligga lågt” och att en utredning skulle göras ”efter semestrarna”. Först i januari i år kom den till stånd. Till ingen nytta. Jag får inte bli sjukskriven ändå även om utredningen påvisade att mitt psykiska mående är ett direkt handikapp i arbetslivet.

Min situation är nu sådan: för sjuk för att stå som arbetssökande eller att deltaga i arbetsförmedlingens olika program och aktiviteter, jag får inte bli sjukskriven för den begränsade sjukskrivningen är ”borttagen”. Jag kan inte bli sjukpensionär för alla möjligheter är inte uteslutna.

Och jag VILL inte bli sjukpensionär vid 34 års ålder.

Om jag blir sjukskriven av läkare och går till soc. får jag inget försörjningsstöd för jag bor sambo och hans lön ska tydligen räcka till precis allting.

Jag har 3 500 i månaden och min ekonomi förgör mig, mosar mig psykiskt, krossar mig, jagar mig. Jag har blivit mycket sjukare av det här systemet, de här nya hårda obönhörliga fyrkantiga reglerna som sliter undan tryggheten för sjuka människor. Hade jag varit frisk och hamnat i det här hade jag BLIVIT sjuk.

Min läkare på psyket sa till min handläggare på Försäkringskassan förra veckan: ”Om möjligheten funnits att kunna sjukskriva Paulina i 1½ - 2 år så hade vi haft en chans att hinna gå in med åtgärder, medicinutprovning, terapi och så vidare”, ”Ja”, svarade handläggaren, ”men den möjligheten är borttagen för hon har aldrig haft en sjukpenninggrundande inkomst.”

Så vad gör jag nu Ulf Kristersson? Hur ska jag klara mig? Jag kan inte betala hyran, inte köpa mat, inte betala elräkningar eller andra räkningar heller, inte köpa medicin. Jag är sjuk, jag har inte råd att åka till sjukhus, eller gå i terapi eller få behandling i någon form.

Vad är vinsten att ställa folk i en sådan hopplös situation att de finner för gott att befria världen från sig själva. Den parasitstämpel man får, det värde du får när alla instanser talar om för dig att du är inte värd ett skit får folk att ta livet av sig. Är det en cynisk självutsållning?

Paulina Wennerlund, 34 år