Krig och journalistik sanning och lögn
Kunde – och kan man – lita på rapporteringen från Irak? I Expressen publicerades en brasklapp med texten: ”? alla parter i konflikten försöker påverka medierna; alla väljer vad man berättar och visar upp” under kriget.
– Dessa förutsättningar gäller – i olika hög grad – genomgående för utrikesjournalistik, skriver Anna Roosvall, doktorand på JMK i Stockholm.
Har rapporteringen från kriget i Irak skilt sig från tidigare krigsrapportering?
Både ja och nej.
Nej, för att samma gamla stereotyper träder fram i texterna.
Nej, för att man förlorar sig i detaljer på samma sätt som man alltid gör när man rapporterar om katastrofer i utrikesjournalistiken.
Ja, för att rapporteringen denna gång föregicks av en så lång offentlig förberedelse- och förvarningstid.
Ja, för att den lyft upp problematiken kring sanning och lögn i en krigssituation till ytan.
Vad innebär då detta för våra uppfattningar om kriget och dess kontext?
Vi möter alltså samma gamla stereotyper: skadade små flickor, fallande statyer, män som anfaller och planerar, en vit ung kvinna som räddas ur orientalernas klor. Eller hur var det med Jessica Lynch, egentligen?
Hennes historia skrevs om med tiden, i alla fall i denna tidning. Här gör sig problematiken kring sanning och lögn i rapporteringen påmind. Krig har visserligen alltid handlat om sanning och lögn. Vinnarna skriver historien. Journalistik har alltid handlat om sanning och lögn. Kanske mest om sanning, om journalisterna själva får skriva historien. Och det får de.
Rapporteringen från kriget i Irak skiljer ut sig genom att frågor kring sanning och lögn om och om igen lyfts upp och diskuterats av medierna själva. På gott och ont. Självkritiken och distansen från journalistikens sida är klädsam. Men hur ska vi nu se på den övriga rapporteringen? Är den alltid garanterat sann och finns det verkligen en enda sanning som journalistiken kan hitta?
I Expressen har man både under och efter kriget haft en sorts varningsruta. I rutan står det att det pågår ett propagandakrig och att vi ska vara varsamma med all information vi får: ”? alla parter i konflikten försöker påverka medierna; alla väljer vad man berättar och visar upp”.
Gott så, men dessa förutsättningar gäller – i olika hög grad – genomgående för utrikesjournalistik. Och är det inte så att det åtminstone i slutet av och efter kriget endast fanns en stark sida i informationskriget? Borde man inte då i konsekvensens namn lägga in en ruta med texten ”Varning! Extrem konsensus råder. Var misstänksam!”
Under krigets upptakt rapporterade medierna rikligt om opinionen mot krig. Men det var ändå som att kriget var oundvikligt, frågan var bara när anfallet skulle sättas igång.
När det väl skedde behövde man bara byta ut två bokstäver i vinjetten, från Irakkrisen till Irakkriget. Men borde det inte inledningsvis ha kallats USA-krisen eller FN-krisen?
Problemet, det som det hela handlade om, var redan innan kriget bröt ut placerat i Irak. När anfallet sedan sattes igång startade den sedvanliga rapporteringen om detaljer. Vi fick läsa om A10 ”tankkrossar”-plan, M4-karbin med granatkastare, UAV, klockan 10.23, 290 meter långa fartyget, 17 mil sydost om Bagdad, osv.
Detta mönster uppträder i stort sett alltid då utrikesjournalistiken rapporterar om katastrofer. Man blir teknisk, man räknar och mäter, ofta liv och skador. Alla dessa detaljer får stå som en garant för sanningen och de är kanske särskilt viktiga i denna krigsrapportering som omges av så många uppmaningar att inte tro på allt man läser.
Tidningen Metro hade på sin förstasida den särskilda överrubriken ”Bagdad 2003-04-09 16.49” följt av rubriken ”Saddam Husseins regim kollapsade”. Texten förankrar en välspridd bild av en Saddam-staty som dras ned. Vi ser vad som händer och vi får i texten den exakta tidpunkten. Det är alltså sant och det är historiskt. Kriget är slut.
Journalistiken skriver historia.
Och vi vet vilka andra som skriver historia. I stor utsträckning fick vinnarna sin historia skriven redan innan de vunnit, för medierna har med sitt gamla stereotypgalleri haft svårt att värja sig från USA:s informationsmaskineri.
Vi kan i SvD den 24 mars läsa om USA:s svåraste dag i kriget. Är det verkligen de som har det svårt? SvD gör, liksom flera andra medier, dock en del försök att faktiskt gå utanför västperspektivet. Salam Karam bevakar där arabiska medier och islamologen Jan Hjärpe ger sina expertkommentarer till ordvalet i Saddam Husseins tal. Båda inslagen är mycket läsvärda, men vem bevakar amerikanska medier för SvD och vilken kristendomskännare analyserar Bushs tal?
Alla bevakar amerikanska medier, men inte i en särskild artikel betecknad ”X bevakar amerikanska medier för SvD”, utan vi finner dem insprängda i merparten av nyhetsartiklarna. Och, visar det sig, någon analyserar faktiskt den religiösa retoriken hos Bush, men detta sker på I dag-sidan –inte bland nyheterna.
Vad innebär då detta? Användandet av de gamla stereotyperna bidrar förstås till dessas fortlevnad. Och frossandet i siffror, vapenbeteckningar, tidpunkter och andra detaljer, som likt stereotyperna är stapelvara i utrikesjournalistiken, skapar en känsla av säkerhet i uppgifterna.
Uppmaningen att handskas varsamt med den information vi får är befogad. Men den är inte mycket mer på sin plats i denna rapportering än i annan nyhetsrapportering. Vi kan ju också själva se vilken information som medierna verkar handskas varsamt med och vilken som sipprar igenom okommenterad.
Krigets långa förberedelsetid, slutligen, gav oss en chans att sätta oss in i olika länders politik och i hur krigsmotståndet tog sig uttryck runt om i världen. Men rapporteringen under denna tid åstadkom också en naturalisering av kriget. När kriget kom, kom det inte som en chock, utan som en naturlig följd.
Först efter detta skulle vi börja vara varsamma.
Anna Roosvall
doktorand i medie- och
kommunikationsvetenskap,
forskare i utrikesjournalistik