8 av 10 biofilmer är gjorda av män
Debattören: Vems historia ska berättas och vems perspektiv ska företrädas?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-02-26
DEBATT. För första gången sedan 2015 går jämställdheten på bio bakåt. Stockholms feministiska filmfestival har för fjärde året i rad granskat bioutbudet. Resultatet visar att av alla filmer som gick upp på svenska biografer förra året (353 stycken) var 80 procent regisserade av män och 20 procent av kvinnor.
Vi konstaterade för några år sedan att det är vanligare att heta Christopher Nolan än att vara kvinna på topp-tio-listorna de tio senaste åren. Tyvärr verkar mönstret inte brytas. Av de 20 mest sedda filmerna under 2018 var samtliga regisserade av män – en försämring från ett uselt utgångsläge.
Filmen som maktfaktor kan inte ignoreras. Vi lever i en visuell kultur och film är en av vår tids viktigaste uttrycksformer. Den formar oss och våra föreställningar om oss själva och omvärlden. Berättarprivilegiet – makten att välja vems historia som ska berättas, vems perspektiv som ska företrädas och vilka konflikter som ska bära berättelserna – kan inte lämnas till den ena halvan av befolkningen.
Om vi vill åstadkomma jämställdhet i samhället kan inte berättarprivilegiet vara ett manligt privilegium.
Sedan nyheten om filmproducenten Harvey Weinsteins övergrepp på kvinnor i Hollywood slog ner som en bomb i oktober 2017 har ojämställdheten inom film börjat diskuteras på allvar. #Metoo-uppropet spreds till andra branscher och i Sverige fick skådespelaruppropet #Tystnadtagning särskilt stor uppmärksamhet.
De skeva maktförhållandena som uppmärksammades under Metoo-revolutionen verkar dock ännu inte ha gett utslag på jämställdheten i filmutbudet. Tvärtom.
För att ojämställdheten inte ska öka ytterligare krävs strukturella förändringar, där kvinnor på allvar tas in i storproduktioner och får möjlighet att arbeta med större budgetar. Ett stort arbete har gjorts av Svenska Filminstitutet för att jämställa filmbranschen i Sverige. Men ansvar vilar även på distributörer och biografägare.
Ett problem är givetvis att en aktör (Filmstaden) i stort sett ensam kan avgöra vilka filmer som ska visas på svenska biografer. Om Filmstaden väljer att visa filmen Sameblod av Amanda Kernell på sex biodukar i hela landet, kommer väldigt få att se den.
Men om monopolisten (efter kraftfulla protester) väljer att visa den så vinner den Guldbaggegalans publikpris. Av någon anledning uppfattas kvinnors filmer som smala och mäns filmer som allmängiltiga.
I jämställdhetsdebatten diskuteras ofta andel kvinnor i bolagsstyrelser. Det är uppenbart för alla att de stora företagen sitter på makt och inflytande och många upprörs av att män utgör 66 procent av styrelseledamöterna (Allbright 2018).
Kulturen och filmen som maktfaktor i samhället verkar svårare att greppa – få tänker på, eller upprörs över, att de stora berättelserna om oss och vår samtid berättas av män och att kvinnor stängs ute.
Stockholms feministiska filmfestival har även granskat utbudet på de stora streamingtjänsterna. Tyvärr är resultatet lika nedslående där.
Av alla filmer som kom ut på Netflix förra året var 17 procent regisserade av kvinnor och 83 procent av män. Tillgången till film och serier har ökat med streamingtjänsternas intåg – men i streamingutbudet är ojämställdheten ännu större än på bio. I den strukturomvandling som sker inom filmindustrin måste de nya aktörerna ta ansvar – våga satsa på kvinnliga filmskapare.
Stockholms feministiska filmfestival vill vara en motvikt till det mansdominerade filmutbudet. Hos oss visas filmer av kvinnor och som skildrar kvinnors liv och erfarenheter. Filmer som annars inte når ut till publiken. Långfilmer, kortfilmer och dokumentärer av kvinnor från olika delar av världen.
Vi kommer också att fortsätta att följa utvecklingen genom våra årliga granskningar av bioutbudet. Förhoppningsvis kan våra siffror bidra till en ökad diskussion om åtgärder för att åstadkomma ett jämställt filmutbud.
Ett jämställt samhälle kan inte nås om de stora berättelserna om oss själva och vår samtid ensidigt berättas av män.
Stephanie Thögersen, festivalchef Stockholms feministiska filmfestival
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Så här skriver du en debattartikel