Än kan ett krig mot Irak undvikas
Anna Lindh skriver på debatt
Sverige håller inte med om att ”spelet är över” för Saddam Hussein, skriver utrikesminister Anna Lindh i dag på Aftonbladet Debatt.
Hon refererar till Olof Palmes sista tal inför FN:s generalförsamling 1985, där han menade att FN-stadgans regel om självförsvar många gånger förvrängts för att rättfärdiga militära aktioner.
Skulle man fortsätta på den vägen kommer djungelns lag att legitimeras, sade Palme – ord som gäller än i dag.
Irak-frågan handlar i grund och botten om hur världens stater tillsammans kan hantera ett allvarligt hot mot vår gemensamma säkerhet. Just uttrycket ”gemensam säkerhet” myntades för över tjugo år sedan av den internationella nedrustningskommissionen under Olof Palmes ledning. En av huvudtankarna där var att ett kärnvapenkrig aldrig kan sluta med seger för endera parten, endast med ömsesidig förintelse.
– Säkerhet i kärnvapenåldern betyder gemensam säkerhet, var Olof Palmes slutsats. Men det dröjde till efter det kalla krigets slut innan Palmes visioner kunde omsättas i praktisk handling.
Det gällde också de viktiga delar av Palmekommissionens förslag som handlade om Förenta nationerna. Olof Palme var en av FN:s allra främsta tillskyndare, även i tider när FN:s möjligheter att agera var kraftigt beskurna av motsättningarna mellan öst och väst.
Han beskrev FN som ”det viktigaste och värdefullaste elementet för gemensam säkerhet som vi tillsammans äger”. Och han ville särskilt stärka FN:s roll för den internationella säkerheten. Det är inte utan anledning som jag i dessa Irak-krisens dagar gått tillbaka till Olof Palmes tal och tankar om gemensam säkerhet. I själva verket ställs just nu FN-systemet på sitt kanske största prov någonsin.
Bakgrunden är bekant för de flesta: hur Irak genom säkerhetsrådets beslut 1990, efter landets invasion av Kuwait, blev ålagt att göra sig av med alla massförstörelsevapen och att också avveckla de faciliteter som fanns för utveckling av sådana vapen.
Saddam Hussein och hans regering har haft över tolv år på sig att genomföra det som FN beslutat. Under hela denna tid har FN haft ekonomiska sanktioner i kraft för att få Irak att leva upp till sina åtaganden.
Vapeninspektörer har varit på plats – men har också slängts ut ur landet. FN:s generalsekreterare har förhandlat med Saddam Hussein, för att senare förödmjukas när uppgörelserna inte hållit. Inget av detta har fått Irak att följa FN:s beslut.
I höstas beslutade säkerhetsrådet om att ge Irak en sista chans att uppfylla kraven.
Den nya uppsättningen vapeninspektörer, sedan 1999 under ledning av Hans Blix, fick i uppdrag att finna svaren på de frågor som Irak lämnat obesvarade under så lång tid. De skall också se till att de massförstörelsevapen som kan finnas i landet förstörs.
Och, sade säkerhetsrådet i höstas, om inte Irak samarbetar med FN, och tar denna sista chans, så riskerar man de mest allvarliga konsekvenser.
Detta är ett hot från FN:s sida, som i sista hand kan innebära att också en militär insats kan komma i fråga. Men det är FN:s säkerhetsråd och ingen annan som skall fatta beslut om när dessa ”allvarliga konsekvenser” skall aktualiseras, och också om vad de skall innebära i praktiken.
Detta är ingen lätt uppgift. Ansvaret att just nu sitta i FN:s säkerhetsråd och fatta dessa avgörande beslut är inte avundsvärt. Rådet kan, som en absolut sista utväg, också komma att bestämma om att ta till militära tvångsmedel mot Irak, trots att alla vet vilket lidande och vilken förstörelse ett krig skulle innebära.
Men ett krig i Irak behöver inte vara oundvikligt.
Det finns fortfarande tid för Irak att ärligt redovisa vad som hänt med de kemiska och bakteriologiska substanser som man vet att landet haft tillgång till.
De problematiska frågorna i Hans Blix första rapport måste ges en förklaring, om de 6 500 oredovisade kemiska stridsspetsar och om stora mängder mjältbrandsbakterier. Irak måste också ges tid att svara på de allvarliga frågor som restes efter utrikesminister Powells redovisning i säkerhetsrådet i förra veckan.
Vi i Sverige kan inte hålla med om att ”spelet är slut”. Men vi kan inte heller låta Saddam Hussein få hur mycket tid som helst på sig. Han kan inte tillåtas dröja särskilt mycket längre med att göra sig av med kapaciteten att utveckla massförstörelsevapen.
Därför är det arbete som FN:s vapeninspektörer gör så oerhört viktigt just nu.
Inspektörerna har i uppdrag att värdera de deklarationer som Irak redan har gjort, och också att rapportera om Irak underlåter att samarbeta på det sätt som säkerhetsrådet krävt.
För detta grannlaga arbete måste Hans Blix och hans medarbetare få all den tid och alla de resurser som de behöver. Och det måste vara inspektörerna själva som avgör om de behöver mer tid och andra slags förstärkningar.
Till dem som vill ha ett tydligt svar på hur den svenska regeringen tagit ställning i Irak-frågan kan jag säga följande:
l Sverige är bestämt på att Irak måste göra sig av med de massförstörelsevapen som kan finnas i landet, och också visa att så har skett.
l Sverige ger fullt stöd åt vapeninspektörerna, och vill att de skall få all den tid och alla de resurser de själva anser sig behöva.
l Skulle vapeninspektörerna inte kunna slutföra sitt uppdrag är det FN:s säkerhetsråd och ingen annan som skall besluta om vilka ”allvarliga konsekvenser” som Irak då skall drabbas av.
l Blir det ett FN-beslut om en militär insats måste denna vara proportionell mot det hot som massförstörelsevapen i Irak utgör.
FN:s uppdrag i Irak handlar om avrustning av massförstörelsevapen. Det finns förvisso andra länder på jorden som också har sådana vapen som man helst skulle vilja bli av med. Men det som gör vapen i Irak särskilt allvarligt är ju att Saddam Hussein faktiskt startat två krig mot sina grannar och dessutom använt kemiska vapen, både mot andra länder i regionen och mot sin egen befolkning.
Målet är alltså avrustning av Irak, som säkerhetsrådet begärt sedan lång tid. Men vad som vore oacceptabelt nu är ett militärt ingripande mot Irak som inte har stöd i folkrätten. Att rätten till självförsvar också innefattar möjligheten att gå till attack först, för att förebygga skador mot det egna landet eller de egna medborgarna, har inte ett sådant stöd.
Också här var Olof Palme glasklar i sina ställningstaganden. I sitt sista tal inför FN:s generalförsamling, i oktober 1985, beklagade han att FN-stadgans regel om självförsvar många gånger förvrängts för att rättfärdiga militära aktioner. Skulle man fortsätta på den vägen kommer djungelns lag att legitimeras, sade Palme.
– När ett litet lands integritet och oberoende kränks, väcker det vrede och oro hos medborgare i andra små länder. För dem är iakttagandet av folkrätten och våra gemensamma åtaganden enligt stadgan en bjudande nödvändighet för en framtid i fred och säkerhet.
Så sade Sveriges statsminister 1985. Det gäller också i dag.
Därför är det så viktigt att slå vakt om det instrument som faktiskt finns för gemensam säkerhet, och som har möjlighet att agera på folkrättens grund: FN:s säkerhetsråd.
Anna Lindh, Utrikesminister
PALMES ORD I FN GÄLLER ÄN I DAG