Han föll på sina egna misstag

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2012-01-24 | Publicerad 2012-01-21

Widar Andersson: Men Håkan Juholt är inte ensam ansvarig

Den 11 mars förra året skrev jag här i Aftonbladet om den blivande socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt. Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att det redan knappt ett år senare var dags att författa en text om hans avgång.

Håkan Juholt var ett överraskande partiledarval. Han kom upp som en högst oväntad kanin ur valberedningens trollerihatt. Den 11 mars skrev jag ”Juholt dök upp så pass sent i processen att knappt någon hann börja tro eller misstro honom innan han stod på Sveavägen med blommor i famnen”.

Avgångsbeskedet var mer väntat. Få kunde tro att den felaktighet som Juholt bjöd på redan i sitt installationstal snabbt skulle utvecklas till ett förödande mönster som till slut gjorde honom omöjlig som partiledare. De flesta tolkade hans felaktiga påstående om pensionsförhandlingar mellan S och de fackliga centralorganisationerna som ett utslag av nervös oerfarenhet.

Själv trodde jag att när han väl på djupet insåg sin nya position så skulle han förstå att vakta sin tunga. Förstå att det han pläderade för numera betraktades som socialdemokratisk politik och förväntades hänga ihop längre än till nästa pipeko.

Det blev inte så. Den 11 mars skrev jag på denna sida: ”Hans bana har hittills kantats av frispråkighet, tillgänglighet och självständighet Han må vara närmast helt okänd för allmänheten men bland de partiaktiva är han en känd och uppskattad person”.

Så var det. Så är det inte längre. Hastigt och olustigt blev han ökänd hos allmänheten och en besvikelse för de partiaktiva.

Jag kan inte förstå Håkan Juholts upprepade fadäser och faktafel på något annat sätt än att han aldrig riktigt insåg sitt uppdrags dimensioner. Eller är det så att uppdragets dimensioner helt enkelt inte passade honom?

Håkan Juholts starkaste sidor är den vilja och glädje han visade i sin partiledarroll. Det var lätt att ryckas med. Även om jag personligen har lite svårt för bombastisk vänsterretorik och Domusnostalgi så rycktes också jag med. En människas starka sida är emellertid också ofta hennes svaga sida. Vilja och glädje som inte mixas med sanning och korrekthet är i de högre politiska skikten en letal dekokt. Vilket härmed är bevisat ännu en gång.

Håkan Juholt ska ha all heder för att han sa ja när den misslyckade valberedningen vände sig till honom i sin desperata situation i mars förra året. Han gjorde ett försök. Det höll inte. Juholt behöver inte klä sig i säck och aska. Ansvaret för en misslyckad rekrytering kan inte ensidigt läggas på den rekryterade.

Håkan Juholt avgår inte därför att han är ett offer för ett blodtörstigt mediedrev. Han faller därför att han gav anledning till mediedrev.

De inledande bakslagen med pensionsfelaktigheten och det för partiet dolda bedrägeriet av sambon hade aldrig utvecklats till ett drev om Juholt skött sina kort. Den förnedrande utfasningen av Östros, parodin om Libyeninsatsen, upprepade faktafel, den totalt feltänkta förlåt mig-turnén, det moraliska raset i lägenhetsbidragssaken och de oriktiga uppgifterna om a-kassan i budgetmotionen skapade en medieuppmärksamhet som skapade raskt fallande opinionssiffror.

Vad händer nu? Inte vet jag. Det enda jag hoppas är att partiet inte har för bråttom att dra upp en ny kanin ur hatten.

Widar Andersson