Sätt stopp för vargmördarna
Sverige kräver att u-länderna ska skydda sina djur från utrotning medan vår varg lever mer eller mindre fredlös
Sverige kräver att u-länderna ska skydda sina utrotningshotade djur – samtidigt som våra få vargar håller på att förintas av rovdjurshatare, skriver Christina Lindberg.
Nyligen försvann den så kallade Laponiavargen spårlöst – efter att i drygt ett år uppehållit sig i nationalparkerna i Norrbotten. Vargen, som fått smeknamnet John, var försedd med den typ av radiosändare som lätt kan pejlas. Sannolikt har han rönt samma öde som elva sändarförsedda vargar före honom: fallit offer för tjuvjägare.
John, som kom från Finland, bar på unika gener som den isolerade vargstammen i Mellansverige så väl skulle ha behövt. Om inte vargar från öst tilllåts passera genom renbetesområdet kommer sannolikt den svenska vargstammen att drabbas av inavel med lägre födelsetal och mindre motståndskraft mot sjukdomar som följd och – i förlängningen – utrotning!
Rennäringen, som utnyttjar 40 procent av Sveriges yta som betesområde, tar emot 48 miljoner kronor för att tolerera omkring 250 järvar och drygt 500 lodjur, en riklig kompensation som borde innefatta även några vargar.
I dag lever rovdjuren ett osäkert liv i den fjällvärld som nyttjas till köttdjursuppfödning. En kvarts miljon slaktrenar har ersatt den ursprungliga vildrenen. Rennäringen har under många år raserat ett tidigare väl fungerande ekosystem och de sista fjällrävarna kämpar för sin överlevnad i denna biologiskt enfaldiga natur.
De elva sändarförsedda vargar som tidigare gått samma öde till mötes som John har i huvudsak haft sina revir i västra Dalarna. Där finns också de mest uttalade rovdjurshatarna och organisationer vars enda mål är att utrota vargen i Sverige.
Polisen i Dalarna har hittills inte lyckats få fast en enda tjuvjägare trots att den nu utreder åtta fall av misstänkt illegal vargjakt. Brist på ekonomiska resurser, parat med ett hårt socialt tryck på vittnen till jaktkriminalitet, gör att den organiserade tjuvjakten kan fortsätta.
En vargforskare har beräknat att kriminella jägare har skjutit omkring 50 individer de senaste fem åren! Ett tiotal av dessa vargar har varit så kallade alfadjur, de som föder valpar. En stam på bara 90 vargar tål inte en sådan åderlåtning.
I stället för att ta avstånd från tjuvjakt uttrycker representanter för Jägareförbundet förståelse för att folk tar lagen i egna händer, ytterst en uppmaning till grovt jaktbrott!
Företrädare för Jägareförbundet påstår att tillväxten i vargstammen är explosiv och att man måste få jaga varg redan nu, innan det är ”för sent”. I själva verket är tillväxten mellan 10 och 15 procent årligen. Alldeles för låg om vi vill undvika inavel.
Jägarkåren skjuter drygt 100 000 älgar och en kvarts miljon rådjur årligen – och kallar det viltvård. För en så omfattande hobbyjakt krävs onaturligt stora klövviltsstammar och för detta egoistiska fritidsnöje utsätter jägarkåren sina medmänniskor för livsfara, varannan trafikolycka orsakas av älg eller rådjur.
Sverige kräver av u-länderna att dessa ska skydda sina utrotningshotade djur – samtidigt som vår varg lever mer eller mindre fredlös i Europas sista vildmarksområden. Att leva upp till de konventioner vi redan har undertecknat och därmed ge skydd åt en utsatt art är uppenbarligen en lyx vi inte anser oss ha råd med.
I ett förhållandevis fattigt land som Rumänien lever många människor av boskapsskötsel, sida vid sida med 5 400 björnar, 2 000 lodjur och 3 400 vargar! I hela vårt land finns i dag omkring 1 000 björnar, drygt 1 000 lodjur och 90 vargar.
Ur detta perspektiv är det vi som framstår som fattiga.
Christina Lindberg
journalist