Offermentalitet skapar negativa stereotyper
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-15
Nima Dervish svarar Faraj Abu-iseifan om synen på muslimer i medierna
I sin Aftonbladetartikel (10/3) ondgör sig Faraj Abu-iseifan över att Vilks har blivit en ”oförtjänt symbol för yttrandefriheten”.
Det är en farlig tanke Abu-iseifan för fram. Yttrandefrihet är friheten att inte bara yttra det som är nobelt, vackert och allmänt accepterat, utan även åsikter som anses vara plumpa och korkade. Vem, menar Abu-iseifan, ska sitta på höga hästar och avgöra vilka åsikter som ”förtjänar” att yttras och vilka som förtjänar att yttra dem?
Undertecknad är inte konstkritiker och gissar att ej heller Abu-iseifan är expert i ämnet. Frågan om huruvida Vilks är en bra konstnär eller ej bör lämnas till dem som kan ämnet. Dock har vi alla rätt till en åsikt. Låt oss för diskussionens skull säga att Vilks var en clown till konstnär, en simpel uppmärksamheskåt provokatör.
Är det konstigt att han förvandlas till en yttrandefrihetsmartyr när vissa vill döda honom för hans teckning? Läs det igen: Inte skälla ut eller slå, utan slakta honom ”som ett lamm” – allt detta för att han ritat den historiska person som grundat deras religion på ett respektlöst sätt.
Folk från andra länder vill ta sig till Vilks stuga för att få mörda honom. Ändå står han fast vid sin rätt att uttrycka sig och vägrar likt en viss ryggradslös dansk tidning be om ursäkt bara för att slippa problem. Han har visat den ryggrad och det mod som en yttrandefrihetshjälte ska ha.
När riskerade Abu-iseifan senast sitt liv för yttrandefrihetens skull? När behövde han senast ha taggtråd och yxa i sitt hem, ifall att? När behövde han, tre år efter en fullt laglig handling, vakna varje morgon med tanken att just i dag kan vara dagen då han får ”oväntat besök”? Abu-iseifan ogillar att Vilks ”står med yxa i tv-rutan”. Borde Vilks ha hållit upp ett Gevaliapaket istället?
Abu-iseifan ignorerar det faktum att de som gav Vilks möjligheten att hamna i nuvarande position var De Kränktas Kör som betedde sig som om en teckning ritad här i Nordpolen var en miljard muslimers allra största problem. Vilka gjorde Vilks världskänd om inte de islamister som ansåg sig tillhöra ”fredens religion” och därför hade rätten att ta Vilks liv? Om jag ritade Buddha som en våldtagen gris skulle miljoner buddhister tycka synd om mig, ignorera, och förpassa min provokation till det tysta hörn där den hörde hemma.
Kan detta vara förklaringen bakom det undersökningsresultat som Abu-iseifan nämner i sin artikel? ”Enligt en undersökning … vid Göteborgs Universitet om hur religioner framställs sticker islam ut i resultatet. Av de knappt 200 artiklar som skrivits om islam … var drygt 60 procent negativa …”
Kan detta bero på de våldsdåd som faktiskt har begåtts eller planerats under senaste årtiondet? Ligger skulden hos media eller hos våldsverkarna som gett media händelser att rapportera?
Om media inte skriver om exempelvis buddhistiska våldsdåd beror på att det inte finns många att skriva om. Våld och extremism går dessutom emot buddhismens självaste grund (vilket gör det lika omöjligt eller löjeväckande att vara militant buddhist som att vara färgad KKK-medlem). Tyvärr är det inte en lika omöjlig uppgift att i islams urkunder och profeten Muhammeds liv hitta stöd för islamisters beteende.
Likväl är det Abu-iseifan, inte svensk media, som nu sammankopplar galna islamister med vanliga schyssta muslimer; Ingen har lagt skulden för Jihad Janes handlingar på Abu-iseifans trosfränder. Ändå skriver han att ”muslimer tvingas ta skulden kollektivt”. Om något skapar en negativ stereotyp av muslimer så är det just den sortens offermentalitet.
Nima Dervish